ingla

En auktionist på tv hade kommit fram till följande:

Alla är vi lite vilsna
och en tryghet kan vara farmor och farfar.
(Han menade att ens föräldrar
upplevde man som förvirrade.)

Men som vuxen har du sällan tillgång till farmor och farfar,
därför kanske man ersätter det med gamla grejer.
Grejerna ger en känsla av trygghet och kontinuitet.
Därför behåller man dem, var sig de behövs eller ej.

Hans analys vet jag inte om jag håller med,
men visst har jag gamla grejer.

Om det brinner hemma hos mig är det farfars skrivbord,
den malätna spegelbyrån
och den fallfärdiga kökssoffan som först ska räddas.
(Med prio ett på kökssoffan)
Allt från farmor och farfar.

Jag hade en bandvävstol efter min farmor.
Jag vet inte om du har koll hur en sådan ser ut
men det var en trämojäng som bara stod i vägen
och inte kunde användas till något annat än att väva band på.
(Vilket ingen gjorde längre.)

Långsmal och bänglig var den.
Och bandet som inte var nedklippt var fult.
Men den följde med i varje flytt.
Trots att den stod ivägen i varje hem.

Tills en dag
när jag av en händelse fick veta
att den inte alls kom från min farmor.
Nej, mamma hade hittat den på en loppis
någon gång för länge sedan.

Bandvävstolen var ute innan dagen var över.

kram
ingla