ingla

Som den eminenta ordbajsare jag är
skulle jag kunna ha ett mycket långt
och ordrikt avslut på året.
Men jag väljer en annan variant.
Jag ska vara så kortfattad jag kan...

Det blir ett mycket gott avslut  på detta år.
Jag firar nämligen att det gjorde mindre ont i lederna
när jag drog på mig toffeln på höger fot i morse än i går.
Summa sumarum; det går framåt.

Och sanning och säga är det bättre än vad det var för ett år sedan.
För ett år sedan hade jag, även om jag inte visste det,
en jättestor, mycket aggresiv och därför ohälsosam tumör inuti mig.
(Även kallad Döden.)
Det har jag inte nu.

Året avslutas alltså mycket bättre än det började!!

kram
ingla

                                                  GOTT NYTT ÅR!!!!!

Film ska ses på bio.
Det är en slogan jag oftast håller med om.

Men om det är något
som är underbart på dvd
så är det Sagan om Ringen.

Den storhet jag missar då min lilla tv är just liten
den avstår jag gärna för möjligheten
att kunna spola framåt när det är mindre intressant.

För att inte tala om möjligheten
att se saker jag inte förstår än en gång,
det kan behövas med alla konstiga namn
och annorlunda språk.

Och sedan inte att förglömma,
att få se hjältar i motljus
igen och igen och igen!!

kram
ingla




                                       Hjälte i motljus

Jo, lite så är det allt.
Om man nu har en sjuttonårig dotter
som har skaffat sig egna traditioner med vänner.
Ja, då kan det bli så att man blir lite husvill.

Dotterns tradition är nämligen
att tillsammans med kompisarna
ta hand om diverse julmatsrester.

Det betyder att de behöver mitt kök och matbordet.
Och om jag håller mig borta
så slipper jag allt besvär och all disk.

När jag kom hem förra året
efter denna tillställning så var köket blänkande.
Så jag säger inte nej detta år heller!!!

kram
ingla

En auktionist på tv hade kommit fram till följande:

Alla är vi lite vilsna
och en tryghet kan vara farmor och farfar.
(Han menade att ens föräldrar
upplevde man som förvirrade.)

Men som vuxen har du sällan tillgång till farmor och farfar,
därför kanske man ersätter det med gamla grejer.
Grejerna ger en känsla av trygghet och kontinuitet.
Därför behåller man dem, var sig de behövs eller ej.

Hans analys vet jag inte om jag håller med,
men visst har jag gamla grejer.

Om det brinner hemma hos mig är det farfars skrivbord,
den malätna spegelbyrån
och den fallfärdiga kökssoffan som först ska räddas.
(Med prio ett på kökssoffan)
Allt från farmor och farfar.

Jag hade en bandvävstol efter min farmor.
Jag vet inte om du har koll hur en sådan ser ut
men det var en trämojäng som bara stod i vägen
och inte kunde användas till något annat än att väva band på.
(Vilket ingen gjorde längre.)

Långsmal och bänglig var den.
Och bandet som inte var nedklippt var fult.
Men den följde med i varje flytt.
Trots att den stod ivägen i varje hem.

Tills en dag
när jag av en händelse fick veta
att den inte alls kom från min farmor.
Nej, mamma hade hittat den på en loppis
någon gång för länge sedan.

Bandvävstolen var ute innan dagen var över.

kram
ingla

Så lite som jag sovit hoppas jag
att det tar många timmar innan jag skriver ett nytt inlägg.
Jag behöver verkligen sova!!!

Jag har haft en mycket trevlig annandag,
traditionsenligt med vänner på julbord.
Ja, vännerna är ju inte julbordet, de äter julbord.

Jag hann iväg till doktorn innan och fick nya piller.
Ingela pillertrillaren.....

Men nu är jag sliten.
Glad men sliten.

kram
ingla

Så här kul blir det om jag gör som BJ säger:

Jag har ont.
I varje led i kroppen har jag ont.
(Utom käkleden, tack för det)
Benen nöjer sig inte med det
utan där har jag även ont
i det jag gärna vill kalla muskler.

Fötterna är ett spännande område.
Där har jag ju ont i lederna...
Och där är nervskadorna så pass
att där jag inte har ont,
där känner jag knappt något.
Och rätt över höger fot är det någon
som då och då hugger till
lite lagom med en yxa.

Händerna har precis som fötterna lite nervskador
men inte alls som undertill på tårna.
Naglar på händer och fötter är ju helt bänga
men de kunde ju ha trillat av pga Taxoteren
så jag är nöjd.

Jag vet att problem med naglar låter futtigt
men man använder dem oftare än man tror (eller i alla fall jag).

Höger arm har någon konstig åsikt.
Den gör sig hörd då och då
men framför allt på natten.
För att den ska vara nöjd behöver jag sova på vänster sida.
Men det protesterar vänster höft mot....

Glömde påminna om att mina fötter och anklar
precis som tidigare ibland blir besatta
av någon elefents fötter och anklar.
Det är inte skoj...

Mina ögon kan pendla från att tårarna rinner okontrollerbart,
helst höger öga,
till att vara så uttorkade att det gör ont att blinka.

Jag är i väldigt dåligt skick....
Att stoppa i ett örhänge
efter att varit hängelös länge
kan lätt leda till en stor böld
som måste behandlas som den värsta primadonnan.

Ett litet småsår
blir mycket lätt ett långsår,
trots de nyligen bortmedicinerade streptokockerna.

Mitt immunförsvar har inte orkat
studsa tillbaka till hur det var fc.
Det är orsaken till alla jäkla infektioner och liknande.
Nu fattas bara en rejäl förkylning,
då deppar jag nog ihop....

Därför är jag lite rädd för sjuka människor fortfarande.
Och plötsligt känns det som om de blivit
ovanligt många på våra spårvagnar och bussar.
De stackarna sitter och hostar och snörvlar
och de har inte en aaaning om
vilka onda tankar som kommer mot dem.....

Min mage har efter alla jäkla piller gett upp.
Det betyder att det är den som bestämmer väldigt mycket.
Citron är bra mot urinvägsinfektionen men det struntar magen i.
Ibland får man äta lök, ibland inte.
Larsas löksoppa törs jag inte ens tänka på...

Och i morgon ska jag för andra gången på 7 dagar
få medicin för urinvägsinfektion.
Penicillin är ju så uppiggande.

Som leder mig över till tröttheten.
Den sanslösa tröttheten.
Den orkar jag inte ens skriva om....
än mindre du läsa
Och om du orkat läsa ända hit så beundrar jag dig.
Eller oxå ska jag vara orolig för dig.

Och så var det den där förbannade tandvärken....

Och att jag inte sover.....

Men i det stora hela tycker jag att det är ganska bra.
Framför allt så kunde det ju varit värre. ;-)

kram
ingla

Jag har BJ och Skorpan i USA över julen.
Eller jag har och jag har...
De har ju sig själva där såklart.

Men nu är jag lite orolig.
Skorpan har skaffat sig ett hål i foten
(nej pappa, inte en spik i foten...)
som behövde sex stygn.
Vilka kostade en halv förmögenhet
i landet som jag hörde var bäst.

Hur blir det då med golfen
undrar en god och fin kamrat?
Själv undrar jag hur han ska orka
bli med och bära när BJ shoppar till mig och dottern.

Utöver detta är jag orolig för BJ´s mentala hälsa.
Och det törs jag säga nu när hon befinner sig
på andra sidan ett hav.
Något så futtigt som 100mil upp till Lapphelvetet
hade liksom inte hjälp om hon hörde
att jag ifrågasatte antalet bestick i hennes låda.

Jo, tack vare teknikens under
så har vi, med rymdens hjälp,
kontakt minst en gång per dag.

Och igår började hon yra.
Hon sa att jag klagade för lite!
Och ja, jag dubbelkollade om hon råkat skriva fel.
Nä, det hade hon inte.

Jag tänkte säga till henne
att det var lätt för henne att säga
eftersom hon inte pratar med mig så ofta men...

Det gör hon ju!
Vi telefonerar ju till varandra
ett par timmar per dag.

Och henne ljuger jag väldans lite för.
Hon är nämligen min pillerexpert
så henne må jag ju vara ganska sanningsenlig mot.

Och tro mig kära läsare,
jag lever upp till mitt motto:
Jag lider inte i tysthet!!!!

Så denna Juldag går i orons tecken.
Skorpans fot
(som jag gissar läker fort om inte annat i ett par golfskor)
och BJ's mentala tillstånd.
Jag har minsann sett på tv
hur amerikanska mentalvården ser ut. Huva!!!

Hoppas att du har en lugn och fridfull dag!
Tänk efter två gånger innan du ger dig ut bland galningarna på stan!

kram
ingla

Se upp med vad du önskar dig!!!!

Jag påbörjade en rotfyllning under gifteri-tiden.
Jag fick bakläxa av onkologen
så vi fick stanna upp och avvakta,
tandläkaren och jag.

Nu var det då äntligen dags.
men det betydde ju inte att jag hängde på låset precis.
Dels så är jag inte så förtjust i tandläkare,
även om just min är den absolut bästa i hela universum.
Men dels så är jag så in i själen trött
på att ha tider att passa som har med vård att göra.

Till slut så ringde jag.
Och fick en tid till idag,
da´n före da´n före dopparedagen.
Och det var lite bra.
För jag har ont.
Infernaliskt ont.
Tur att man lite olika piller i skåpet nu för tiden....

Men så har jag haft det lite svårt med sömnen.
Det är något diffust som hindrar mig
typ en surrande smärta kombinerad med,
allra helst fötternas, nervskador....

Och inatt var det som förgjort.
Vid fyratiden var jag tjutfärdig
så gissa läget vid fem......

Men jag hoppade upp som en pigg terrier
för att ta mig dit i morse. (LÖGN)
Jag muttrade illa och ville inget hellre än ned i bingen igen.

Just när jag skulle sätta fötterna i skorna ringde det.
Tandläkaren + sköterska är däckade av influensan.

Så nu har jag tid 7 januari.......

kram
ingla

Idag fick jag besök av två systrar.

Jo först kom en ensam fasanhöna
och botaniserade bland det som
nötväckan envisas med att ha ned på marken.

Nötväckan har nämligen inget som helst bordskick.
Hon har två tillvägagångssätt vid matbordet.

Det ena är att helt enkelt lägga sig
i alla frön i fågelmataren och på så sätt
kunna plocka de frön som ser godast ut.

Det andra sättet är att likt en lekande delfin
fara runt i fågelmatarens "balkong"
så att fröna forsar över kanten och ned på backen.
Då anser pippin i fråga att det blir lättare att hitta de "godaste" fröna.

Det sistnämnda tillvägagångssättet
är det som ger högvis med frön på backen.

Och det är de som fasanhönan upptäckt!!

Hon kom här i sakta mak
och smakade av det som erbjöds.
Plockade några frön här
och några där....

Hon försvann ur synhåll
men var plötsligt tillbaka
- med sin syster.

Ja, att de var släkt var inte svårt att se,
de var hur lika som helst.
Nästan identiska faktiskt.

Jag kan berätta* att när det inte är häckningstid
så uppträder fasanhönan gärna i små flockar
med andra höns.
Tupparna får gå med andra tuppar.
Så att dessa systrar kom förbi tillsammans
var ju inget konstigt.

(Vad de uppträder med är dock döljt i mystik.
Kan det vara en cabaret?
Kanske buskis hihi......)

kram
ingla

*Tack för julklappen (fågelbok) syrran,
som du ser kom den till användning direkt.


Nedan kommer tre bilder.
Sorry för den inte så perfekta kvalitén...



                                         Syster Ett botaniserar lite...



                                På väg för att hämta syster Två.



                                 Två systrar delar på godsakerna.

Jo, julmaten var alldels utmärkt.
Vi överträffade oss själva.

Alla bidrar med det de vill och kan
till denna tilldragelse och det är bra.
Då kan var och en bidra med just sin specialité.
Och det blir alltid lika lyckat!

Däremot har jag en synnerligen
förvånande upptäckt när det gäller just julmat.
Hur kan den liksom föröka sig?

Det är ett fasligt sjå att få fram allt till matdax.
(men kul)
Men när alla är mätta och trötta,
ja, då har liksom allt blivit mer.....

Och när det sedan ska in i kylskåpet,
då är det som om köttbullarna liksom blåser upp sig,
bruna bönorna sprider ut sig
och laxarna får vida vingar????

Och så idag kommer nästa utmaning:
Hur ska vi nu,
med den repertoar av mat som finns i kylen,
lyckas äta ojulig mat i ett par dagar?
För snart är det Julafton
och på Annandagen är det ju
julbord med kamrater.....

Jo av köttbullar (och kanske prinskorv)
kan man göra en krämig pastasås.
Julkorven kan man äta till potatismos.
Bruna bönor får serveras med fläsk.

De på olika sätt tillredda laxarna
är fortfarande en utmaning men
paj kan man ju göra av det mesta.
Alla sillarna får snällt vänta i sina burkar.

Inför julskinkan får vi dock kapitulera
 - tur att skinksmörgås är så gott!!!!

kram
ingla

Julafton idag med de närmast sörjande.

Vi tjuvstartar lite.
Återkommer med ett utlåtande om julbordet



                        Min julduk, broderad av faster Maj-Britt!!


kram
ingla

Nu så här mellan gifteri och strålning
har jag hamnat lite i ingemansland.
Eller, det kanske jag inte har
men det känns så.

Jag hör inte längre till den avdelning
där jag fick gifterierna
och inte heller den
som snart ska behandla mig.

Jag hör till en mitt-i-mellan
som inte känner mig
eller vet vem jag är....
Tror ni jag ringer dem ofta??

Å andra sidan så har jag ju tidigare nämnt
att besöket hos 'min' husläkare
slår alla andra kontakter (ihopslagna).

Vilket betyder att nu
när jag inser att jag kanske är sjuk,
inte bara har någon biverkning,
ja då ringer jag min vårdcentral.

Och där jobbar jordens trevligaste personal.
Jag brukar säga att doktorerna
har väl ett trevlighets-snitt som resten av landet.
(Där då min iofs drar upp deras medel)
Men sköterskorna.........

Jag har aldrig varit
(och nu tack vare cancern är jag ju ganska bevandrad)
på en vårdcentral eller avdelning
där sköterskorna är så trevliga
som på min vårdcentral.

Jag flyttade därifrån för mycket länge sedan
men ingen kan få mig att lista mig vid någon annan!

På min vårdcentral känner jag mig trygg,
trevligt bemött
och hemma.

Senast idag använde en sköterska
all sin fantasi för att få ihop en lösning för mig.
Hon tog hänsyn till
mina klagomål,
(på min kropp alltså, inte på henne)
bristen på doktorer,
att det är fredag,
att mina elever skulle få se sin sjukskrivna fröken på julavslutningen
och att jag skulle hinna få i mig lunch.

Så antar jag att även
förkylningstider,
kräksjuktider
och lite annat smått och gott
spelar in i hennes ihoppysslande av schema.

Sedan vet jag
att när jag väl trillar in till dem
så bemöts jag av idel värme,
respekt
och kunnande.

Så nog ska jag kunna försöka hålla mig
från att kissa i fyra timmar.
De vill det så gärna nämligen....


kram
ingla

Nu börjar det trilla in julkort.

Jag förstår mig inte på BJ
som tycker att en julhälsning per mail
är lika trevlig som ett julkort.

Näpp!
Riktig post tycker jag om!!
Och riktiga julkort blir jag glad av.
Väldigt glad!

Jag har faktiskt lite svårt
att skiljas från julkorten
jag fått föregående år.

Alla slags julkort är kul.
Allt från Jenny Nyströms tomtar
till de med bebisar på.
(Alltså riktiga bebisar.)

Jag tycker lite synd om brevbäraren
och alla de som jobbar extra
med allas postade julkort.
Men jag är tacksam......

Hoppas att du har skickat något julkort i år
för då har du gjort någon mycket glad.

kram
ingla

Jag är lite uttittad.
Jo, jag har märkt det.

Damer i 60-årsåldern tittar till
på mitt kortisonklot till huvud
och min snusnäsduk på skulten.
Kanske de till och med ser
att ögonbrynen liksom blivit genomskinliga.

I alla fall så får de ett ömsint drag över ögonen.
De ler mot mig som om de ville hjälpa.
Jag tänker att de kanske haft en vän
som inte hade samma tur som jag.

Men tjejer i 20-årsåldern tittar med en helt annan blick.
En dömande blick som om jag valt detta.
Att jag nog inte hajjat hur allt hänger ihop....
Och det har jag blivit lite dämpad av.

Tills det slog mig idag:
Vilken tur!!
Vilken tur att de inte alls förknippar
min utseende med cancer.
För det betyder nog att de sluppit
komma i kontakt med det.
Jippi!!!

Bara de undersöker brösten......

kram
ingla

Men hjälp!!
Jag vände blad i kalendern...

Julfest med klassen, måndag.
Kurator och portspolning*,  tisdag.
Julbord med jobbet, torsdag.
Skolavslutning, fredag.
Och någonstans ska minst ett besök
hos tandläkaren stoppas in.

Usch, jag blir alldeles trött
av att bara läsa allt.

Hmm en sak i taget.
Nu får jag allt ta grunna på
vad jag egentligen vill
och behöver.
Annat får helt enkelt stryka på foten

Jag känner mig lite
som en grannfru jag hade för några år sedan.
Jag frågade henne om hon kunde titta till
mina blommor medan jag var borta.
Det kunde hon inte.

För ena veckan skulle hon till posten
och andra veckan skulle hennes man till fotvården.
Så kalendern var liksom full.

Ja, är kalendern full så är den....

kram
ingla

* Porten är alltså plastburken jag har inopererad
för att lätt kunna spruta in cellgifter.
Den används ju inte nu och måste därför spolas ibland
för att inte helt täppas igen tills jag får den utopererad.

Ok, jag lovar.
Men om jag har panik
och det inte är utrymning
- vilka regler gäller då??

kram
ingla

Märker ni att jag lärt mig
lägga in bilder?
Det är kul!

I morgon är det Lucia.
Så ikväll tar jag fram granen.

Ja, jag vet att det är väldigt tidigt
men jag får göra som jag vill!!

Jag vill ta fram mina fina julgransprydnader.
De är så vackra och
de gör mig så glad.
Och tar jag fram dem redan nu
så gör de mig glad länge.

Ute är marken täckt av snö
och det snöar faktiskt fortfarande.
Tänk vilken tur!

Jag behöver bara spela lite julmusik ikväll
så är allt perfekt;
julgran, snö och julmusik.

Synd att jag tog ut kyckling ur frysen igår,
det är ju inte precis juligt......

kram
ingla

När jag var liten
och min familj hälsat på hos farmor
brukade vi avsluta vistelsen med en måltid.
Vi hade några timmar i bil
innan vi var hemma,
så det var ganska smart upplagt.

Jag kunde erbjuda mig att diska
så att farmor slapp det när vi hade åkt.
Hon tackade alltid nej
med den motiveringen att det blev så tyst när vi for
att det var skönt att ha något att göra.

I dag har mina underbara ungar hälsat på.

Jag vet att många lärare lever i illusionen
om att deras klass är bäst.
Det är ok, det får de gärna göra.
Men jag, jag vet att min är det.

Jag önskar bara att de hade
vänt upp och ned på mitt hem
medan de var här.
För lite disk hjälper ju inte
när det blir så här tomt...

kram
ingla

Jag har en liten tanke om
att det tar fyra veckor för cellgifteriet
att försvinna ut ur kroppen.

Det betyder ju inte att man är som ny efter fyra veckor.
Eller ens som förr.
Men det känns liksom som om
man har en chans att börja på nytt i alla fall.
Och det tog ungefär fyra veckor från sista gifteriet.

Det har nu inte jag kunnat veta förut
för jag har ju hela tiden fått nytt gift efter tre veckor.

Nu har jag upptäckt att det finns ett läge
när man inte blir in till döden trött
bara för att man gör något.
Man blir bara trött
och om man vilar lite orkar man en sak till.

Jag tycker att det är mycket fränt
och det ger mig gott hopp om framtiden.

Än så länge är detta så pass nytt
att så fort jag gjort någonting
och sedan inte faller ihop som ett korthus
så gapar jag istället som en fågelholk
- av förvåning.

De flesta biverkningar har dock inte fattat
att det är fyra veckor sedan sista omgången.
De är kvar.
Och det är ju lite tur.
Chocken skulle nog bli för stor annars.....

kram
ingla

Hmmmm
hela min världsbild skakar.....

Det verkar som om den där stolliga idén
min Ulla Kurator har,inte är helt värdelös.
Det där att ta en sak i taget, ni vet.

Jag är ju verkligen nybörjare på området
så det är inte alls alltid jag lyckas.
Men det jag upptäckt hittills
är mycket positivt.

Framför allt är det mycket lättare att bli klar.
Färdig alltså, avslutad liksom.

Och så är det lättare
att komma ihåg vad jag presterat.
Det är inte 1/72 del av någonting
utan det är 1/1.
Då blir det lättare.

Missförstå mig inte,
jag är fortfarande i uselt skick
och måste vila både nu och då.

Så jag kanske sätter mig vid datorn
medan kolan kokar.
Men jag städar inte hallgarderoben,
ringer Förskingringskassan
och jobbar med Campus samtidigt.

Men det är inte helt lätt.
Det krockar ju med mig,
ungefär hela tiden.
Gammal hund och sitta och allt det där ni vet......

Men samtidigt har jag ju alltid fått höra
att jag är envis
så jag kan rubba en gråsten
(med bara tanken alltså).
Så det ska nog gå alldeles utmärkt.

Och då får jag beröm av Ulla Kurator......

kram
ingla

Igår fick jag en sådan där riktig skratt-attack.

Oj oj oj,
tårarna sprutade,
och händerna viftade.

Jag hyperventilerade
och använde max 4% av lungorna,
därav handviftandet.

Sol satt bredvid och ropade:
Vad? Vad?

Jag fick vifta henne tyst
samtidigt som jag vände bort dataskärmen
(där orsaken till attacken var)
Jag kunde inte ens se ordet....

Det gjorde ont i magen,
bröset,
ryggen
och faktiskt även benen.

Sol började skratta
trots att hon verkligen försökte stötta mig.

Huvudet sprängde
och plötligt rann tårarna även av smärta.

Gud vad underbart det var........

kram
ingla

Jaha, så var det liksom bestämt då.
Jag har en ny hobby.

Har talat med Ulla Kurator om
att jag ska hitta något där jag kan vara i nuet.

Vara i nuet.
Bara uttrycket gör mig
lite fundersam men ok då.

Hon menar att jag behöver träna på
att bara göra en sak i taget.
Och vara nöjd med det.

Jag har alltid 25 bollar i luften
och är aldrig nöjd med min prestation.
Ser ni krocken?

Så då började vi grunna på
vad jag skulle kunna ha som läxa.
Vi kom på en sak men det berättar jag inte...
För det blev inget bra.

Istället tog jag säsongen på allvar
Så kolakokandet och saffransbakandet
har blivit min nya hobby.

Nej, inte bara det,
men baka och matlagning,
det ska bli min nya hobby.

Och jag ska vara i nuet.

Skulle du kunna tänka dig att vara i sen-et?
Alltså komma efteråt och äta,
För annars lär vi dö här......

kram
ingla

Jag älskar min digitala stektermometer.
Hur kunde jag förut leva utan den????
Det är för mig en gåta.

För ett tiotal år sedan kunde jag överge kulprovet
när jag gjorde kola och knäck.
Det var ljuvligt!!!

Jag fick en, vad jag kallar,
lab-termometer av min pappa.
Då tyckte jag att det var höjden av lycka.

Jag kunde kolla av kolan då och då
och ju närmare sluttemperaturen det blev
ju tätare hade jag kontrollerna.
Kolan blev urgod och knäcken lagom hård.

Men nu har jag en digital termometer.
Det innebär att den ropar på mig när kolan är klar.
Hur mycket bättre kan det bli??

kram
ingla

Alla dessa beslut.
Hur ska man kunna veta vad som är bra och vad som är dåligt?
Eller det brukar man ju kunna hålla isär.

Men att kunna besluta vad som är ok,
vad som är mycket bättre
och vad som är bäst,
det verkar vara riktigt bökigt.

Och vad är bäst?
Ska man tänka status (hehe tror inte det)?
Ska man tänka intellektuellt eller känslomässigt?
Ska man tänka med plånboken?

Det bästa är väl att tjofsa ihop allt
på en liten hederlig plus- och minuslista.

Eller så gör man som de modiga:
Man bara går på känslan i maggropen.

Men det kan inte jag göra,
för i maggropen finns det himla många känslor.
Då får jag springa runt som ett skollat troll....

Och precis när jag ska säga att det var bättre när man var liten,
så minns jag att det var det inte alls det.

Hmm, det blir nog baske mig
en hederlig plus- och minuslista!

Eller föresten...

kram
ingla

Jag hade tänkt mig att gå till jobbet idag.
En del elever frågade mig i måndags
och jag sa att jag skulle försöka dyka upp under veckan.

Fredagar är ganska mysiga att vara med på,
eleverna jobbar flitigt för att blir klara
och sedan kan man välja något trevligt.
Ja, det är en ganska härlig stämning.

Men redan igår började jag känna att det inte skulle gå.
Jag orkar helt enkelt.
Och jag blir arg!!

Jag vill inte inte orka!
Jag är så in i Norden* trött på att vara trött.
Bläääääääääää!!!!

Och så är jag trött på allt gnäll
Och så är jag trött på att det inte är jag som bestämmer!
Och så är jag trött på att min omgivning får höra hur trött jag är.....

Läxan är ju antagligen att jag ska lära mig göra en sak i taget,
lyssna på min ork,
och sluta vara 'fröken Duktig'.

Men jag tycker ju inte om läxor.
Alls.
Som elev i min klass får du inte läxor.
Varför ska då jag få läxor?
OCH SÅ HÄR TRÅKIGA....??

Livsläxor kommer tillbaka till man lärt sig dem.

Bläää (igen).
Det är väl bara att sluta vara så himla trög då!
Hmmmm, hur gör jag det då?

Ännu ett argument för lärare
att sluta skicka hem läxor med barnen.
Jag vet hur det känns att sitta med dem här hemma
och inte förstå hur jag ska göra.

Men men
min lärare är uppenbarligen inte lika förstående som jag är......

kram
ingla

* in i Norden kan med fördel översättas
till en rejäl hederlig svordom.

Idag ska jag ha en riktigt vilosam dag.
Jag ska bara göra saker jag blir glad av.
Ja, förutom att ringa tandläkaren förstås.

Vi påbörjade ju en rotfyllning som
cellgifterierna satte stopp för.
Och nu måste jag ringa.

Jag har liksom lite ont.
Jag hoppas att det är i den tanden vi ska döda i alla fall.
Håller tummarna hårt och intensivt.

Annars ska jag göra trevliga saker.
Kanske baka något.
Mina söta elever kommer på Luciafika till mig om en vecka.
Då kan det vara kul att bjuda på något hembakat.

Sedan ska jag titta lite på fåglarna
som kommer hit och äter
nu när det snöar lite försiktigt.

Ja en riktig vilodag
ska jag ha idag!

kram
ingla

Hmmm i  Karlstad snöar det.
Ja, det har precis börjat så marken är fortfarande bar men
- det snöar.

Jag undrar jag, hur ofta Värmland har gröna jular.
Det känns inte som om det sker speciellt ofta.
Ännu en sak på plus-sidan för Värmland.
Vinter är vinter och sommar är sommar.

Ute i skogen i Skåltjärn har plogbilen
börjat säsongen på allvar.
Det betyder snö och snövallar.

Och ljus.
Det blir ju ljusare med snö.
Här är det grönt och mörkt.

Och regnigt!!
Vem var det som beställde regn?
Ja inte jag i alla fall

Jag vill ha min ullcape på när jag går ut.
Det betyder att jag undanber mig regn och blåst.
För då är det kallt och blött med ullcape.

Och en ännu viktigare sak.
Om vi inte har fint och glatt underlag (som snö ger)
får ju Tomtens renar slita så förskräckligt.

Nja, nu är det ju 21 dagar kvar,
än ska det väl hinna komma snö.....

kram
ingla

Ja, egentligen kanske den inte var så annorlunda.
Gårdagen alltså.
Jag hade kanske lite mindre ont än jag haft.
Jag var kanske lite mindre trött än jag varit.

Nej, jag vet inte,
elefantfötterna är kvar.
Trötthet och smärta är kvar.
Jo, så är det.

Men det är något annat.
Det var i alla fall en bättre dag.

Fast allt var kvar så kände jag att det var något annat.
Kanske var det vetskapen
att vi inte skulle fylla på med nytt gifteri
som gjorde att jag orkade
höja blicken och klättra uppåt.

Ja jag vet inte varför.
Och jag skiter i varför.

Det enda jag bryr mig om är att det känns bättre.
Och bättre är bra.
Och sedan blir det bäst!

Jajamensan, igår var första dagen av resten av mitt liv.
Och det är det idag med!!

kram
ingla

ps. Vad kul det var med kommentarer...
Jag brukar få hälsningar av er per mail eller så
men det var kul med kommentarer oxå ;-)

Idag är jag på andra sidan.
Idag har mina 24 veckor av cellgifter tagit slut.

Och hur jag än mår,
och vilka biverkningar jag fortfarande än har,
så är det en anledning till glädje.

24 veckor är en ganska lång tid,
men nu är de slut.

Och får jag nu bara hämta mig lite,
ladda mina batterier,
så tar vi sedan itu med strålningen.

För vad är väl fem veckors strålning,
om man klarat sig igenom
24 veckor cellgifteri?

Idag är en bra dag!
Idag är jag på andra sidan....

kram
ingla