ingla

Det är inte så att jag jämför Nora/Örebro
med Norrköping
och liksom har ett poängsystem för att se
om det är "värt" det.
För det är det ju.

Jag jämför liksom bara
eller knappt det faktiskt.
Jag råkar bara iaktta min nya omgivning
och relatera den till den värld
som är känd för mig.
Och apselut inga poäng.

Örebro Stadsbibliotek 10p
Norrks dito 110p
Örebros stad med många mysiga affärer 50p
Norrks dito 45p

Örebros lokalbussar 15p
Norrks dito 40p
Norrks spårvagnar 500p
Örebros dito - letar fortfarande

Örebros gamla vackra hus 150p
Norrks dito 150p
Noras dito 500p

Min förmåga till bilkörning i Örebro 175p (ökar dagligen)
Dito i Norrk 500p
I Nora ehhhhh kanske 150p (allt e så smått)

Utbud på Ica Maxi Örebro 200p
Dito Norrk 400p
Samma ställes priser:
Örebro dyr
Norrk mindre dyr

Andetappande vy när man nalkas "hemma":
Nora 5000p
Norrk nja, vart skulle det vara tro???

Men som sagt,
jag räknar apselut inga poäng.
Jag bara tittar mig omkring.....

Nu ska jag ut i Örebro och hitta ett ställe där man kan lösa in ett utbetalningskort
Har letat länge -500p
Vet vart jag går i Norrk 500p

kram
ingla

It´s a beautiful day - Don´t let it get away

Vet inte vad jag ska säga.

Från måndag är jag sjukskriven 75% igen.

Lite deppigt.

Ett steg framåt,
två tebax......

Hmm om man skulle ta o sätta rumpan
i den riktning som man vill.
Då borde det ju gå fortare.....

kram
ingla

It´s just a moment - This time will pass

Först var hon tvungen och höra på mig
när jag tjatade och tjatade
om hur trött jag var.

Sen var hon där när jag grät,
tårarna rann
och snorig blev jag.

Hon lyssnade tappert på mina
snurriga idéer om lösningar
på min situation

Sedan grät jag igen
och det stod hon ut med.

Så var jag upptagen ett par timmar
med jobb och stress,
men jag kom tillbaka.....

Då skällde jag,
satan vad jag skällde.
Jag frågade hur i hundan
hon kunde lämna mig.

Hon älskade mig
och jag behöver henne,
hur kunde hon då lämna mig????

Sedan snöt jag mig,
samlade mina tankar
och bad henne
om konkret hjälp

Och som vanligt så
var hon inte alls långsint av allt skäll,
inte trött på mitt gnällande
och snorande....

Nej då,
hon ställde upp
och solen skiner plötsligt igen.

Min tålmodiga farmor
står ut med allt detta
utan att ens en sekund
verka trött på mig.

Hmmm kanske det underlättar för henne
att hon är död?????

kram
ingla

It´s a beautiful day - Don´t let it get away

Just nu sitter jag vi köksbordet och inser att det är för mycket.
Jo, det är det.

Mitt arma lilla huvud har inte plats med 50% jobb,
inte min själ heller.

Insikten kom över mig nyss
då jag insåg att jag var tvungen att tacka nej
till en underbar inbjudan.

En inbjudan till att bara vara,
umgås,
äta,
och prata om allt och inget.

Men det var ju tvunget att skrivas in i kalendern.
Och skrivs det in i kalendern
måste det ju in i mitt huvud.

Och där får det inte plats!
Där får det inte plats.

I skrivande stund kommer även insikten
att jag faktiskt - på allvar -
slogs av tanken att ställa in min tid hos Ulla Kurator idag.
Ja, för att få livet att gå ihop.

Men hallå!!
Mina stunder med henne är ju en av anledningarna till att jag överlever!!!!


Hmm
Jag undrar jag vad man gör åt detta??

Ja, det har jag i alla fall inte tid att grunna över nu.

kram
ingla

Hur fasiken får man halvtid
att bara vara halvtid??

Och varför gör vi jobb
fast vi inte har fått tid för det?

Hmm, ska man önska sig
ett tråkigt jobb kanske?

Ett jobb där man apselut
inte gör en sekund mer
än man få betalt för.

Men vill jag ha det?
Då lär jag ju ha tråkigt
hela arbetstiden.....

Och det vill jag ju inte.
Nä, apselut inte.

Så ekvationen känns lite olöslig.
Vet inte vem som är förloraren,
men jag inser ju att arbetsgivaren
är en vinnare.

Nä,
nu ska jag återgå till jobbet.

kram
ingla

It´s just a moment - This time will pass

Dagen då jag opererade bort min cancer ur kroppen (080407)
fick jag först göra en sväng till Linköping på morgonen.
På den nucleärmedusinska avdelningen fick jag nämligen först
en liten spruta (tre små stick) med strålat tjafs i.
Detta för att man skulle kunna hitta portvakten (1a lymfkörteln i armhålan).

I alla fall;
Kvinnan som gav mig dessa tre stick (vilka inte ens kändes)
berättade att hon själv hade tagit prover på en knöl i bröstet.
Jag sa att jag höll tummarna och sedan åkte jag till min operation.

Idag var jag tillbaka på just nukleärmedusinska avdelningen,
jag ska röntga skelettet och då måste man stråla som ett fyrljus igen.
Jag frågade efter sköterskan,
givetvis mindes jag ju inget namn men jag hade ju datum för min operation att gå efter.
Jo, kvinnan som besprutade mig idag trodde nog att det var Kerstin.
Det stämde i tid.

Men tyvärr, det hade blivit operation och vad jag gissade någon slags behandling.
Dock förstod jag det som om hon var tillbaka eller i alla fall på väg tillbaka.
Kerstin har nämligen semester nu.

Jag hälsade till henne, inte för att hon minns mig,
men kanske har hon en dålig dag någon gång,
då vill jag att hon ska veta, att jag faktiskt tänkt på henne.
För det har jag. Tänkt på henne alltså.

Hon är en av dem som gör vården mänsklig.
En av dem som vågar bjuda på sig själva i denna stora behandlingsapparat.
Hoppas att hon mår bra.

När du läser detta, kan inte du oxå säga;
Hoppas Kerstin mår bra!
Då kan ju inte farmor, Gud och Universum undgå min önskan.

Tack för din medverkan!! ;-)

Kram
ingla


Take this mouth
So quick to critisize
Take this mouth
Give it a kiss

Trött, trött, trött

Sliten, slut och finito.

Trött sliten och slut.

Sorry Elsie,
inga vettiga formuleringar alls idag.
Bara trött, sliten och slut.

Slut i rutan

kram
ingla

Jaha, så var det då dags igen.
Totalt omöjligt att sova.
Ont, ont, ont.

Jag har smugit upp,
tänker lägga mig i soffan faktiskt.
Jag far runt som en skottspole i sängen
och den andre invånaren ska ju till jobb i morgon bitti.

Fan vad helsikes trött jag är på ont!!!
Sorry med allt gnäll
men vill du ha något annat får du byta kanal.
För så här dags
i det här läget
ja då finns det apselut bara gnäll här!!!

På fredag är det skelettröntgen.
Ska bli spännande att se
vad den resulterar i.....

Fast ärligt
just nu skiter jag nog i det med.
Trött så jag mår illa.
Och inte kan jag sova.

Tycker nog att det är syndast om mig i hela väääärlden.

Det vet jag ju att det inte är
men det känns så......

kram
ingla

It´s just a moment - This time will pass

Vaknar, ganska sent efter en ond natt,
till en söndag.
Jag önskar mig en vanlig söndag idag.

En vanlig söndag kan vara
en ganska lat dag
där man ändå liksom gör lite nytta.
När jag jobbade heltid
(på den gamla goda friska tiden)
då var söndagen dagen då jag kombinerade
slutspurt av vila och återhämtning
med förberedelse inför veckan - arbetsveckan.

Jag "gick runt i tofflor"
vilket betyder att....
ja jag borstade tänderna,
men var helt okammad, skruttade runt i hemmakläder
och hade inga planer på dusch.

Men i tofflorna kunde jag fixa en så där fem, sex tvättar,
i och ur diskmaskinen
och till slut en riktigt god middag,
utan att jag liksom tycke att jag varit tvungen
"att komma igång".

Nu är ju söndagen på ett sätt inte lika värdefull längre,
eller har inte samma betydelse menar jag.
Min arbetsvecka startar ju inte på måndag morgon
(snarare tisdag lunch).
Men samtidigt så är allt flyttande
och sedan detta resande
orsak till en "grundoro"
som gör att "gå i tofflor" och göra vettiga saker i smyg,
blir svårt.

Vi har så mycket vi vill och behöver göra,
som inte alls är vardag och rutin.
Jag har en ängel i Norrköping
som har allt annat än rutin
nu inför Universitetsstarten.
Jag är mer än "vanligt" utslut
efter arbetet eftersom det är nystart efter sommaren.
Och att jag gissar 50% är precis min gräns.
Preeeciiiis min gräns faktiskt.

Hmm, den som har en klok lösning på ekvationen
är mer än välkommen att höra av sig.
Mer än välkommen;
lösningarna är mycket eftertraktade.

kram
ingla

It´s a beautiful day - Don´t let it get away

Alltså jag har en sådan tuuuuuur.
Jag har ett jobb - alla har ju inte det.
Och jag har ett jobb, eller snarare ett yrke, som jag älskar.
Och jag har en handfull arbetskamrater
som jäg fullkomligen älskar.

Sååå himla härligt att komma tillbaka efter sommaren
och träffa dem.
Av dem får jag ärliga och uppriktig omtanke.
Vi kollar hur varandra mår,
vi ser efter om den andra ljuger
(vissa försöker minsann mörka att de kanske inte är på topp)
Och så känns det ända in i hjärteroten att
de är glada att se mig.
Hoppas att de känner detsamma!!!!

Sedan har vi ju de där som,
ja som jag inte känner lika varmt för,
kan vi ju säga.
Jag skulle fixa första mötet med dem
om de åtminstone var ärliga.
Om det räckte med att vi var artiga och trevliga med varandra.

Man kan ju kanske ställa lite frågor
fast man egentligen inte bryr sig om svaren.
Man kan le och säga att det är kul att ses.
Så kan det ju liksom vara klart.

Nä jag kanske är orättvis nu.......
Hmm det är jag nog.
Det kanske ligger hos mig
att jag reagerar på deras (enligt mig)
oförmåga att hantera min fd cancer.
Det kanske inte ens är det de har svårt med,
det kanske är mig helt enkelt.......
Hmm har inte tänkt på det.

Jag har reagerat på översvallande hyllningar
om hur oooootrooooligt vacker jag är i håret exempelvis.
Inte ett lugnt; -Ja va fan, du kan väl lika gärna ha kort...
Utan en lång, intensiv och mycket pinsam hyllning
till min oerhört vackra frisyr.

Det blir ju lite pinsamt.
Om vi nu kan påstå att jag har en frisyr
så är den bara klippt efter hur mycket som växt ut.
Visst har jag lite självfall nu, eller kanske till och med lockar.
Men eftersom jag inte bryr mig ett skit, så är jag inte ens nödtorftigt fixad,
allra helst eftersom jag två minuter tidigare drog av mig hjälmen....

Så ett konstaterande att man inte kräks av mig i kort hår,
ja det kan värma.
Men en hyllning med Tito Beltran-dramatik
av min oerhört vackra frisyr - ja den blir ju bara pinsam.

Jag saknar att ha klass
riktigt mycket saknar jag det.
Jag saknar att veta min roll, och vad som förväntas av mig.
Jag kan till och med ta i, förhäva mig och säga,
att jag saknar att min kompetens inte kommer att utnyttjas.
Att springa ärenden och följa elever till hemkunskapen,
mmm det känns som om...
Ja, det behöver ju göras så klart men,
kanske behövs min kompetens mer någon annanstans.

Under dagen och kvällen fick jag sms av JJ,
min gamla elev som nu börjar nian.
Han vill träffas och fika igen
och han vill veta vad jag önskar mig.
(Han ska köpa ngt till gamla fröken
på sin utlandssemester har han bestämt)
Och jag kan väl säga så här;
Det är då rakt inte första gången som han,
just denna elev,
lyckas pricka in att stötta mig
just när det behövs.

Det ska bli skönt nästa vecka
när skolan fylls med ungarna
och det blir någon mening
med allt tramset man står ut med.

kram
ingla

It´s just a moment - This time will pass!!

Ganska nyss hemkommen från 80års-kalas.
Och jag är baske mig lika nöjd som när jag kom hem från U2-konserten.

Tack, tack, tack farmor för att jag kom iväg.
Det var så himla nära
såååå nära att jag lät värk och tröttheten bestämma.
Men det gjorde jag inte.

Jag tog yngsta bonusbarnet C med mig
Och vi for de 14 milen till Karlstad.
(Jag vet nu att det är ca 14, för efter att ha fått frågan ca 4 ggr
var jag ju tvungen att ta reda på fakta.
Storkusin Carl-Göran och jag slog ihop det vi visste
"11 mil Karlstad - Örebro + 3 mil Örebro - Nora = 14")

Det var helt underbart att få vara en av dem
som överraskade MajBritt på födelsedagen.
Och det var härligt att vara bland släkt.
Och det var helt ljuvligt att plötsligt se kusin Emma
som kommit från London tre i morse
för att hinna vara med och gratulera.

Tyvärr inser jag nu,
när jag kommit hem, vilat och fått i mig lite mat,
att jag apselut inte uppfört mig vettigt
och ens hälsat på alla.
Än mindre varit ens grundläggande artig och minglat.
Men jag hade inte ork.

Dock; ur min synvinkel hade jag en bedårande eftermiddag.
Jag var omgiven av släkt,
speciellt omhändertagen av Emma,
och det kändes gott.

Jag är sliten
och jag har ont,
men jag kommer nog att somna gott i alla fall.....

kram
ingla


I´m just trying to find
a decent melody
a song that I can sing
in my own company

Idag ringde onkologen.

Jag gjorde ju en bukdatortomografi
för att spana in en knöl....
Då råkade man ju hitta
konstigheter i levern.
Dessa konstigheter är antagligen kärlnystan
och kärlnystan är inte farligt...

Men för att utesluta metastaser
gjorde jag i förrgår ett ultraljud med kontrast.
Men den doktorn kunde inget se.
Och det resultatet ringdes om idag.

Doktorn idag (lär mig aldrig vad de heter,
har ju oftast bara kontakt med dem en gång,
sedan springer de vidare) sa att hon nog fortfarande trodde att det var kärlnystan
men att vi ska göra en ny datortomografi för att vara på säkra sidan.

Jippi, sa jag, det är ju så kul att springa på sjukhuset....

Men sedan tog jag upp smärteriet med henne.
Jag berättade att det faktiskt varit riktigt drägligt i några veckor
men för typ två veckor sedan började det vända negativt.
Visst inser jag att jag kanske har detta för livet,
och därför får försöka hitta alternativa lösningar
så att jag kan leva med det.
Men samtidigt anser jag att jag nu måste ha en vettig smärtlindring
som dels funkar,
dels inte är beroendeframkallande eller annat tjafsigt.

Dagens doktor
(kan det varit Annika hon sa hon hette????)
verkar  vara ganska driftig.
Hon anser i alla fall att jag ska skickas iväg på skelettröntgen
så att vi kan utesluta...
Hon fullföljde inte meningen
men jag gissar att det utelämnade ordet var skelettcancer.

Nu vet jag att vi kan utesluta det,
för jag har nämligen haft cancer klart.
Men en skelettröntgen blir nog bra,
andra har nämnt att de gener jag kan ha ärvt efter pappa
(ja hans usla höfter)
och taxoteren kanske var en trist kombo....

Och nu verkar det gå undan.
Från att vara tremånadersväntan
kommer det nu antagligen bli tre veckorsväntan...
Skelettröntgen blir tyvärr i Linköping
- hatar att missa jobb....

Jag är inte ett dugg bekymrad
och det tycker jag att ingen annan ska vara heller.
Men vi kan ju hoppas på en vettig smärtlindring
inom en snar framtid.

kram
ingla

It´s a beautiful day - Don´t let it get away

Igår kom jag hem igen - till Nora.
Det känns skönt
och faktiskt inte ett dugg förvirrande.

Det sliter lite på oss
att flytteriet tar sådan tid.
Samtidigt inser vi att våra utomordentligt bra lösningar
kommer lite pö om pö.
Ja, så då är det väl bra att det tar tid.

Men jag längtar till den dag
då var sak har sin plats.
Nja, det har ju allt nu oxå,
men jag menar
då platserna inte innefattar kassar och/eller banankartonger.

Idag har jag försökt trolla fram ett linneskåp
och garberober till Mig och Nenne.
Skåpen finns redan,
men vad ska vara vad
och räcker utrymmet?
Nej, det gjorde de inte

Men än har jag ju några semesterdagar kvar
så jag behöver inte stressa.

kram
ingla

It´s a beautiful Day - Don´t let it get away

Jag har upplevt U2.
Och jag försöker innerligt
att leva upp till min ålder
och min förväntade mognad.

Jag kämpar med att dämpat kanske nämna
att konserten var bra.
Att försiktigt berätta
ifall någon frågar.

Och frågar ingen försöker jag
att inte ens nämna att jag varit där.

Jag misslyckas totalt!!
TOTALT!!

Jag tjatar konstant hur underbart det var.
Jag berättar små minnen, stora minnen,
bästa låtar, finaste ljussättningen,
roligaste idéerna, när jag grät:
     One, Stuck in a moment, Beautiful Day,
      Moment of surrender....
Äh, jag grät flera gånger.

Jag tjatar oupphörligt om hur jag sjöng och skrek.
Om hur vi viftade vitt
och att Bono blev tagen av vår allsång,
tog av sig glasögonen och bockade....

Japp, jag misslyckas totalt!
Och det skiter jag i!!

För jag har upplevt U2!!

kram
ingla

It´s A Beautiful Day - Don´t Let It Get Away

Eller,
jag menar det inte som en uppmaning,
snarare ett konstaterande.

Jag sitter här i Norrköping.
Hemma.
Och längtar hem.

Jupp,
man kan ju bli stollig för mindre....

Det är bedårande ljuvligt att vara hemma hos Sol.
Det läker och ger energi.
Fränt.

Det är så tydligt att hon är en ung vuxen.
Hon är synnerligen kompetent
och klok som en hel bok.
Skitfränt.

Jag märker även att hon är äldre,
när jag inte är i närheten.
Men det är väl inget konstigt,
vi är alla våra mammors barn.

Tycker dock att bevisen hopas
att det vi gör,
är det rätta.
Allt händer,
precis när det ska.

Så snurra på du jord.
Sol och jag står stadigt!!

kram
ingla

It´s A Beautiful Day - Don´t Let It Get Away

Det sista jag gjorde innan jag låste dörren på fredag förmiddag,
var att rota fram två av de fyra vita tvättlappar jag fick av Moniqa häromdagen.
Sedan tog vi våra lätta väskor, med lätt matsäck nedpackad,
och gick med lätta steg mot spårvagnen,
för vidare färd mot
U2 I GÖTEBORG!!!!!!!!!!!!!!

Jo, till slut kom denna dag
och den blev perfekt.

Bussresan ned till Gbg
var precis så händelselös som vi önskade oss.
Sol och jag är otroligt "tillsammansrutinerade"
när det gäller resande så allt bara flyter.

Bussen (ringarums.se) parkerade mycket nära Ullevi
och vi var på plats utanför i en grisblink.
Vi fick vänta i blåsten,
men vad gjorde det??
Det regnade inte
och vi visste vad belöningen skulle bli.....

Trummornas soundcheck verkade vara för evigt
men vem bryr sig?
För plötsligt hör jag Bono
och då inser jag;
Jag har upplevt Micael Jackson :-)
Jag har upplevt Madonna :-(
Nu ska jag få uppleva U2..........

Insläpp vid 18
våra platser i "nosebleedsection"
var helt perfekta.

Klockan 20 körde förbandet igång.
Snowpatrol - mycket bra!!

Vid 21.30 tittade Sol och jag på varandra,
insåg vad vi nu skulle vara med om,
och ja, så skrek vi.
Precis så där som man ska, ehh bör
eller i alla fall gör....
För nu brakade det loss
Satan vad det brakade loss.

Alla vi på Ullevi var skogstokiga,
vi skrek som stollar,
vi viftade med vitt
och vi sjöng
tjena vad vi sjöng.

Och hur galna vi än var
lyckades vi dubblera galenskapen
då bandet drar igång Beautiful day.
Och på den vägen gick det,
från klarhet till klarhet.

Jag grät vid ett par tillfällen,
och jag gråter ju så gärna.
Jag grät när vi sjöng One,
för den är liksom bäst.
Och så grät jag när vi sjöng
Stuck in a moment you can´t get out of.
Den är väldigt cancrig för mig,
den slutar med
It´s just a moment
This time will pass.

Och visst var det himla fuktigt i ögonen både nu och då.
Men jag var såååå lycklig,
så himla lycklig.

Bara tanken på att konserten faktiskt hade ett slut
skulle ha kunnat grumla kvällen.
Men de lyckades på något sätt att leverera,
så jag var faktiskt nöjd.
Nöjd, mätt och belåten.

Jag vet att jag nu försökt beskriva min upplevelse
och det kan bli gråtmilt och jolmigt.
Jag tänker ge mig nu.
Bara en sak till:
Tack tack tack alla ni
som såg till att jag fick uppleva detta.

Jag önskar att jag kan återgälda det någon gång.

It´s a beautiful day
Don´t let it get away

kram
ingla