ingla

Alltså jag har en sådan tuuuuuur.
Jag har ett jobb - alla har ju inte det.
Och jag har ett jobb, eller snarare ett yrke, som jag älskar.
Och jag har en handfull arbetskamrater
som jäg fullkomligen älskar.

Sååå himla härligt att komma tillbaka efter sommaren
och träffa dem.
Av dem får jag ärliga och uppriktig omtanke.
Vi kollar hur varandra mår,
vi ser efter om den andra ljuger
(vissa försöker minsann mörka att de kanske inte är på topp)
Och så känns det ända in i hjärteroten att
de är glada att se mig.
Hoppas att de känner detsamma!!!!

Sedan har vi ju de där som,
ja som jag inte känner lika varmt för,
kan vi ju säga.
Jag skulle fixa första mötet med dem
om de åtminstone var ärliga.
Om det räckte med att vi var artiga och trevliga med varandra.

Man kan ju kanske ställa lite frågor
fast man egentligen inte bryr sig om svaren.
Man kan le och säga att det är kul att ses.
Så kan det ju liksom vara klart.

Nä jag kanske är orättvis nu.......
Hmm det är jag nog.
Det kanske ligger hos mig
att jag reagerar på deras (enligt mig)
oförmåga att hantera min fd cancer.
Det kanske inte ens är det de har svårt med,
det kanske är mig helt enkelt.......
Hmm har inte tänkt på det.

Jag har reagerat på översvallande hyllningar
om hur oooootrooooligt vacker jag är i håret exempelvis.
Inte ett lugnt; -Ja va fan, du kan väl lika gärna ha kort...
Utan en lång, intensiv och mycket pinsam hyllning
till min oerhört vackra frisyr.

Det blir ju lite pinsamt.
Om vi nu kan påstå att jag har en frisyr
så är den bara klippt efter hur mycket som växt ut.
Visst har jag lite självfall nu, eller kanske till och med lockar.
Men eftersom jag inte bryr mig ett skit, så är jag inte ens nödtorftigt fixad,
allra helst eftersom jag två minuter tidigare drog av mig hjälmen....

Så ett konstaterande att man inte kräks av mig i kort hår,
ja det kan värma.
Men en hyllning med Tito Beltran-dramatik
av min oerhört vackra frisyr - ja den blir ju bara pinsam.

Jag saknar att ha klass
riktigt mycket saknar jag det.
Jag saknar att veta min roll, och vad som förväntas av mig.
Jag kan till och med ta i, förhäva mig och säga,
att jag saknar att min kompetens inte kommer att utnyttjas.
Att springa ärenden och följa elever till hemkunskapen,
mmm det känns som om...
Ja, det behöver ju göras så klart men,
kanske behövs min kompetens mer någon annanstans.

Under dagen och kvällen fick jag sms av JJ,
min gamla elev som nu börjar nian.
Han vill träffas och fika igen
och han vill veta vad jag önskar mig.
(Han ska köpa ngt till gamla fröken
på sin utlandssemester har han bestämt)
Och jag kan väl säga så här;
Det är då rakt inte första gången som han,
just denna elev,
lyckas pricka in att stötta mig
just när det behövs.

Det ska bli skönt nästa vecka
när skolan fylls med ungarna
och det blir någon mening
med allt tramset man står ut med.

kram
ingla

It´s just a moment - This time will pass!!