ingla

Nu så här mellan gifteri och strålning
har jag hamnat lite i ingemansland.
Eller, det kanske jag inte har
men det känns så.

Jag hör inte längre till den avdelning
där jag fick gifterierna
och inte heller den
som snart ska behandla mig.

Jag hör till en mitt-i-mellan
som inte känner mig
eller vet vem jag är....
Tror ni jag ringer dem ofta??

Å andra sidan så har jag ju tidigare nämnt
att besöket hos 'min' husläkare
slår alla andra kontakter (ihopslagna).

Vilket betyder att nu
när jag inser att jag kanske är sjuk,
inte bara har någon biverkning,
ja då ringer jag min vårdcentral.

Och där jobbar jordens trevligaste personal.
Jag brukar säga att doktorerna
har väl ett trevlighets-snitt som resten av landet.
(Där då min iofs drar upp deras medel)
Men sköterskorna.........

Jag har aldrig varit
(och nu tack vare cancern är jag ju ganska bevandrad)
på en vårdcentral eller avdelning
där sköterskorna är så trevliga
som på min vårdcentral.

Jag flyttade därifrån för mycket länge sedan
men ingen kan få mig att lista mig vid någon annan!

På min vårdcentral känner jag mig trygg,
trevligt bemött
och hemma.

Senast idag använde en sköterska
all sin fantasi för att få ihop en lösning för mig.
Hon tog hänsyn till
mina klagomål,
(på min kropp alltså, inte på henne)
bristen på doktorer,
att det är fredag,
att mina elever skulle få se sin sjukskrivna fröken på julavslutningen
och att jag skulle hinna få i mig lunch.

Så antar jag att även
förkylningstider,
kräksjuktider
och lite annat smått och gott
spelar in i hennes ihoppysslande av schema.

Sedan vet jag
att när jag väl trillar in till dem
så bemöts jag av idel värme,
respekt
och kunnande.

Så nog ska jag kunna försöka hålla mig
från att kissa i fyra timmar.
De vill det så gärna nämligen....


kram
ingla