ingla

Jag undrar varför just minnet är en sådan ömtålig manick.
Hur kan det komma sig att det är minnet som stryker på foten
när vi lever under stress.
Och när vi blir gamla, varför är det minnet??

Det är ju under stress vi verkligen behöver minnet.
Och i min fantasi så har det alltid varit så.

Alltså i människans tidiga värld
kan det ju inte heller ha varit en fördel
att tappa minnet under stress:

Jag har en sabeltandad tiger efter mig!
Hu den springer fort och har väldigt vassa tänder.
Hemma har jag lite eld att skrämma den med.

Hmmmm var var det nu jag bodde?
Var det Stora stenen och sedan till höger
eller var det Stora stenen och sedan andra till höger?

Eller då när man blir gammal....
Det är ju när kroppen börjar svika man behöver knivskarpt minne.
Man har ju inte ork att slafsa runt och leta.
Eller ännu värre;
gå runt för att försöka minnas vad man letar efter.

Ja om du frågar mig så blev det fel
när just minnet skulle få stå tillbaka
vid stress och ålder.

Jag menar, vad har jag för nytta av
att kunna rulla perfekta älgköttbullar
med en sabeltandad tiger i hasorna?
Eller bygga ett torn av glasspinnar?

Med en sabeltandad tiger efter mig
vill jag ha ett perfekt minne!!
Allra helst om jag är gammal.......

kram
ingla