ingla

Om jag då står fast vid att jag fått cancern för att jag ska lära mig något.
Och att jag menar att det är bäst att jag lär mig vad det nu är,
för annars vet man ju inte vad som annars dimper ned i knät.
Ja, då kan man ju även fundera om just mina biverkningar
av gifteriet även är skräddarsydda till mig.

Det har nämligen dykt upp en biverkning
som styr till liv och tankar rejält: Elefantfötter!
(Så mycket vätska i fötterna att jag inte kommer i mina skor)

Kan det vara så att farmor, Gud och ödet inte alls är nöjd med min utveckling
eller snarare inser att jag inte fattat något i alla fall?

En läxa återkommer tills man förstått.

Kan det vara prestationsångesten som är mitt största mjulver*?
Om du nu inte ser ett direkt samband mellan elefantfötter
och prestationsångest kommer följande (säkert virriga) förklaring:
Min prestationsångest säger mig att alltid vara duktig flicka och göra saker.
Med elefantfötter törs jag banne mig inte göra saker hela tiden,
de måste slängas upp mot väggen då och då för att inte explodera.
Ergo; jag måste sitta.

Nu kommer trixet att lära sig sitta ned utan prestationsångest.
Men det ingår nog i kursen.
Rom byggdes inte på en dag!!

kram
ingla

*mjulver = grej, mojäng, ämne, pjöp, sak, ämne, ovana, olat eller allt annat man inte har ord för....