ingla

I förrgårkväll var vi inbjudna till Nennes föräldrar.
Mycket trevligt folk!
Mycket!!
Det känns bra.

Jag skrattade mycket och innerligt.
Och hade jag inte varit helt utslut
på grund av dåligt sovande
så hade jag aldrig märkt att klockan gick.

De sa så klart artigt att de hoppades ses igen
och att jag är välkommen dit när jag vill.
Tjena!!
De har ingen aaaaning om v ad de gett sig in på.
Den inbjudan tänker jag nämligen utnyttja väl.

Igår skulle jag då (igen) ta itu med köksskåpen.
Men det kändes inte som om jag var färdigtänkt
eller som om vi var färdigpratade ska jag väl säga.

Så efter uppmuntrande hejarop från Nenne
hoppade jag in i bilen och åkte till faster Maj-Britt i Karlstad.
Där blev jag så klart bjuden på både god mat och trevligt prat.
(Och glada nyheter om faster Anna-Lisa)

Och när jag ändå var i krokarna
åkte jag och överraskade Maria i Forshaga.
Vi fick en härlig pratstund
innan jag susade hemåt i Gröna faran igen.

På vägen hem insåg jag hur viktig
min lilla dagstur varit för mig.
Mycket viktigare än jag fattat innan.
Nu känner jag att jag har människor,
som är mina, ganska nära.

Även om vi nu bor i Nora
så är ju Nenne barnfödd i Örebro.
Han kan varenda gathörn
och vet alla smultronställen.
Han har familj här, som jag ju tycker mycket om,
men som ännu inte är mina.

När jag har flyttat långt förut,
har det alltid varit för att studera.
Och i de sammanhangen skaffar man sig ju lätt
både nya och nära vänner.
Nu ska det (sedemera) bli jobb såklart,
men det är inte samma sak.

Att sedan Nenne inte ens reflekterar över
att jag inte gjort det jag egentligen hade planerat och faktiskt borde ha gjort,
utan bara är glad,
glad att min dag blev lyckad
Ja, det gör ju inte dagen sämre, eller hur??

kram
ingla