ingla

Jo, idag bär det iväg till Lapphelvetet.
Jag ställer mig frågande.

För det första så har jag nog inte fattat att det till slut blev dags.
Det verkade ju vara så himla mycket som skulle ske innan vi kom iväg.
Om jag ska vara ärlig så är faktiskt inte allt klart än......

Så vet jag inte riktigt om jag minns hur det är att ha semester.
Förra sommaren satt jag ju mest och inte kräktes.
Nu har jag ont och är sliten.
Hmm kanske blir det bra med många mil i bil,
då får jag liksom tid att ställa om mig.
Ja, från sjukskriven till ledig.

Eller så är det som så att jag bara har semster på måndagar och onsdagar.
Mmmm så kan det ju vara.
Men med alla dessa mil så har jag tid att reda ut det med.

Framför allt så ska det bli bra att lägga avstånd mellan mig och jobbet.
Det behöver jag.
För hur jag än försökte,
hur jag än vred och vände på allting,
så hade jag rumpan bak i alla fall.

Jag gjorde vad jag kunde och försökte hinna allt på arbetstid,
jag jobbade på min fritid,
och ändå blev det fel.
Och de som får betala priset är mina kollegor,
ja, och så jag förstås, för jag blev ledsen.

Det blir lite tokigt när det inte bara är jag,
utan hela skolvärlden,
som tror att läraryrket är ett kall, en religion.
När kollegor, chef och andra inte heller ser att det faktiskt är ett jobb
och att det ska ske på betald arbetstid,
då blir det lite svårt att ta sig ur den fällan.

Men nu har jag ju semester
och ni har alla tillstånd att skjuta mig,
om jag börjar prata jobb.
Så det så!!

Nästa gång du hör av mig skriver jag från Lapphelvetet,
eller i alla fall halvvägs.
(Vart räknas Söderhamn till??)

kram
ingla