ingla

Alldeles för länge sedan jag gick min promenix.
Både kropp och själ säger sig vara mycket nöjda
med mitt beslut att äntligen ta mig ut.

Jag skulle kunna påstå att jag inte haft möjlighet de senaste dagarna,
men då skulle jag ljuga.
Jag har visst haft möjligheten
men gjort valet att inte gå,
varken hemma eller någon annanstans.

Och valet kanske inte var fel,
men ohhh vad skönt det känns nu.

Ja, om man inte fokuserar allt för mycket på höger häl.
Nja, inte riktigt skavsår än
men mitt nya tunna skinn som äntligen kommit
tyckte att det var lite dumt att inte ha på plåster
- i förebyggande.
Så det ska plåstras om nu.

Annars är det bara nöjdhet och trötthet
som lägrar sig över Hjalmar 150.
Livet kan utan problem levas intensivt
om man stannar upp ibland
så att själ och hjärna hinner med.

Jag tittar i min almanacka och inser
att mitt tillfrisknande går framåt.
Jag har en ork nu
som jag bara drömt om under en längre tid.

Visst är det fortfarande så
att långa ben går fortare än mina.
Och visst smiter jag till mig
en eftermiddagslur så fort jag kan.
Men utöver dessa små detaljer
så tror jag inte att andra tycker att jag verkar sliten.

Jag har smärtor,
visst har jag det.
Men det kan vara så att jag vant mig
för jag tycker att det funkar ganska bra.

Detta är ingla,
som tackar för en skön måndag....

kram
ingla