ingla

Fortfarande är det jobbet som dyker upp
så fort jag stannar till.
Men jag tycker allt att det går framåt.

Min besvikelse är fortfarande stor
och det är ju aldrig kul
Samtidigt börjar jag landa i en annan syn.

För jag tror,
att vad jag än inbillat mig
och vad jag än sagt,
så har jobbet varit ett kall.
Ett kall, en religion,
en livsuppgift med lite lön.

Kanske är det där läxan ligger.
Kanske är det just i att räkna timmar
och inte jobba mer än jag får betalt för
som är kursen.

Det låter ju inte speciellt lockande,
måste jag erkänna.
Men kanske är det därför
som det strulas nu.

Hmmm, det tål verkligen att tänkas på.
Allt detta bök kanske är till för att underlätta.
Det blir nog lättare för mig att stänga av och vara ledig....

För när man älskar det man håller på med,
när man...
Hoppsan så kan jag ju inte skriva:
När jag älskar det jag håller på med,
när jag ser en helhet och ansvarar för min klass,
ja då är det mycket lätt att jobba för mycket.

Och det har jag gjort.
Kommunen och skolan har fått otaliga timmar av mig alldeles gratis.

Om jag nu ska ha regler och förordningar,
arbetstid, förtroendetid, undervisningstid, planeringstid
och dess regler som rättesnöre,
ja, då lär det ju bli lättare att komma hem.

Sedan, inte nu,
får jag utvärdera om det är ett sådant jobb jag vill ha.

Japp, nu känns det lite bättre.
Det är bara besvikelsen som ska kommas över.

kram
ingla