ingla

Om du ser publiceringstiden på detta inlägg
och det tidigare
ja, då fattar du att jag kanske inte
har så himlans klara och rediga tankar....
Borde ju sova.

Men nu när jag inte kan sova,
vilken tur då att jag lever i datorns tid,
i internets tid
och i bloggens tid.
Då kan jag ju enkelt inbilla mig att jag gör något vettigt.

Vilket jag ju såklart inte gör.
Det enda vettiga nu vore att SOVA.
Jag ska jobba heldag bland elever imorgon,
sorry - idag,
och borde då vara utvilad.

Idag tänkte jag lite på Sol.
Hon börjar landa i att hon är vuxen nu.
Kanske beroende på stora viktiga beslut om jobb....

Klart att hon fortfarande är ung,
inget snack om saken,
men hon är ju vuxen nu!
18 är en magisk ålder i vårt land.
Och den har hon uppnått.

Jag tycker att hon tacklar det bra.
MYCKET bättre än jag gjorde.
Jag gissar att jag trodde mig vara både
vuxen och "färdig" ganska tidigt.

Tjena!!

Så när jag då hade gått runt
och grunnat på Sol,
tänkt på henne och hennes.
Då gled jag ju ganska lätt över till mig.....

Det vore ju hemskt om världen handlade om
något annat än mig i mer än sisådär fem minuter.
;-)

Ja, då insåg jag i alla fall
att jag är barnlös.
En dotter har jag
men hon är inte ett barn.
Jo mitt barn såklart men...
Ähh, du fattar!?!

Och egentligen,
jag är ju inte speciellt barnvänlig.
Har aldrig drömt om en storfamilj
med femtioelva barn.

Och nu är jag ju barnlös igen,
en situation som inte alls kändes obehaglig.

Jag vet att vi alla reagerar olika då våra barn växer upp.
En del ser nya möjligheter till ett vuxet liv utan hänsyn.
Andra saknar att vara mamma-behövd.
En del så pass att de fortsätter skaffa småbarn.

Mmmm jag såg nog snarare möjligheterna.
Farmor, Gud och Universum gjorde ju även övergången
ganska.... ehh ..... enkel.... eller nåt.
För med lite cancerkrydda så
blev det ju i alla fall ett "naturligt" avstamp.

Att då kombinera det med Sols inkliv i vuxenlivet,
ja det liksom smälte in bra i den allmänna konkursen av händelser.

Detta sammelsurium kryddade ju jag även med
lite flytt och mycket kärlek.
Att bli sambo med N
kunde ju inte komma mer lägligt.
Det säger även Sol.

Och då ställs jag ju inför allt nytt,
varav en sak (eller snarare tre)
är N´s döttrar.
Hmm, jag var ju klar,
men den yngsta är nio (snart tio)......

Tjejerna är helt bedårande personer.
Min favvokänsla vandrar hela tiden runt,
allt beroende på vem av dem jag sist talade med.
De är roliga, smarta och vill väl.

Jag vet att denna tids alla nya familjekonstellationer
kan vara riktigt påfrestande på många.
Jag har det väldigt lyxigt.
Tjejerna är trevliga.
Deras mamma och pappa sköter sina förehavanden snyggt.
Inget skitsnack inför barnen och inga scener.

Jag gillar tjejernas mamma,
alldeles av mig själv alltså
Jag känner henne sedan innan ju.
Snacka om lyx.

Och jag är inte dum,
när jag valde N,
valde jag även hans familj.
Han vill ha sina döttrar omkring sig
så mycket han kan.
Bra!
jag skulle nog inte välja en man
som inte vill vara med sina barn......

Det är mycket nytt
för framför allt tjejerna och mig
att vänja oss vid,
och kissa in revir i.
Jag tycker att det går ganska bra.

Jag har dock kommit till en insikt!
Jag måste tillåta mig att minnas två saker:

Jag valde att skaffa ett barn,
nu har jag fyra att ta hänsyn till.
Hur mycket jag än tycker om dem
så är det ett faktum.

På en nivå valde jag ju givetvis fler barn,
Jag visste ju att de ingick i paketet.
Men om jag säger så här...
Jag fick ju inte N på köpet,
när jag valde hans tre barn.....

Det andra är en sak som är mer betydelsefullt
än jag tidigare förstod
Jag lever, på olika sätt,
med tre barn och ungdomar jag inte fostrat.

Och då handlar det inte om något så svart eller vitt
som rätt eller fel.
Det handlar om olika!

Jag behöver bara gå till min syster,
vi är ju nära,
och vi har båda trevlig avkomma
som kan föra sig i möblerade rum.
Men vi har fostrat helt olika.
Lagt tonvikten på olika saker
och framför allt betett oss olika.

Enkla saker som vad man säger och när man frågar
blir helt plötsligt viktigt.
Missförstånd kan uppstå
bara av den enkla anledningen
att vi gjort olika.
Alltså betett oss olika,
fostrat/blivit fostrade olika.

Och det är slitigt kan jag meddela.
Att bo med barn man själv fostrat
är inte hur enkelt som helst.
Att bo med dem man inte varit med att fostra
är inte enklare.

Givetvis måste ju denna problematik finnas även från tjejernas håll.
Och i verkliga livet gör jag vad jag kan för att ta hänsyn till det,
men här på min blogg behöver jag inte det.....

Men turligt nog har jag begåvats med en sambo
som är övernaturligt duktig på
att diskutera vad han gjort och inte gjort
som pappa.

Usch, det där med duktig lät väldigt präktigt
och ja, nästan nedlåtande.
Och det är definitift tvärt om.

Jag är full av beundran för N´s förmåga att diskutera,
ja allt, men nu handlar det ju om barn.
Hur han objektivt lyssnar på tankar jag har
om exempelvis hans papparoll osv...

Tjena, skulle han ens antyda att han ens var i närheten
av att säga liknande saker till mig,
som jag säger till honom.....
Ja, jag må vara gammal
men inte sjutton är jag mogen för det....

Ja, som du ser så ligger alla fördelar
uppradade som en buffé.
Bra relationer, trevliga tjejer osv osv

Men för att jag inte ska slita ut mig
och kanske misstolka egna känslor
så måste jag minnas två saker;
Jag valde (ursprungligen) att skaffa ett barn
- inte fyra.
Jag har bara fostrat ett av dem.

Om jag minns detta
tror jag att allt
kommer att gå till och med lättare
än det redan gör.

Tack för att du orkade med mitt svammel
ända hit!!

Nu är klockan halv fyra,
om 2h 30 min ringer väckarklockan,
hoppas att jag har somnat innan det.

kram
ingla