ingla

Det kan vara så illa
att jag har mognat.
Jo, jag tror nästan det.
Vad månde bliva....?

Det är nämligen så
att ibland kan jag vara tyst.
Även om jag har rätt,
och den andre fel!!

Jo, du läste rätt.

Och när jag tagit några andetag
(eller ganska många....)
Så kan jag le och gå vidare.

Och mena det!

Inser ju att det kanske är på tiden,
jag är ju faktiskt 41 år fyllda.
Men, bättre sent än aldrig.

Börjar väl så smått bli normal.
Kan det vara något det??

Erkänner rakt av att det är härligt
att slippa all omedelbar drama
som uppstått tidigare i mitt liv,
men hur ställer jag mig till att bli normal?

Kom dock på att jag kanske inte behöver oroa mig.
Igår tittade N kärleksfullt på mig och sa:
-Du är jättejobbig att tycka om.

Det känns bra,
för om någon kallar mig enkel
blir jag förolämpad!!

kram
ingla