ingla

... kom allt över mig.

Har gått rund cd-boxen med
Kristina från Duvemåla ett tag nu.
Av olika anledningar hade jag
bestämt mig för att plåga N med den.

Nu kunde jag dock inte hålla mig.
Var ensam i källaren och styrde lite,
plötsligt var den i min hand.
Och efter lite myschel så kunde jag lyssna.

Jag började hurtigt med en favorit - "Vildgräs".
Där kommer Anders Ekborg verkligen till sin rätt.

Sedan var jag ju tvungen att ta Peter Jöbacks paradnummer
"Guldet blev till sand" såklart,
fast först "Jag har förlikat mig till slut"
Och i källaren kan man ju låtsas att ingen hör dig så....
(I källaren kan ingen höra dig skrika....)

Så kom då den första av sångerna som fastnade:
"Du måste finnas" med Helen Sjöholm.
Och som sagt
- I källaren kan man ta i.
Och det gjorde jag.

Tills jag upptäckte att tårarna sprutade och jag hulkade.
Insåg brutalt att jag inte lyssnat på detta på MYCKET länge.

Plötsligt minns jag mina (iofs få, men dock)
gråtattacker i duschkabinen.
Där jag kunde få gråta i fred
med duschen som ljudridå.

"Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så
Ordet är - om - om jag bett alla böner förgäves"

Vilken tur att jag aldrig tvivlade på att
Farmor, Gud och Universum finns
och att de ville mig väl.
Och att det betydde att de ville som jag vill,
ja, att jag skulle överleva alltså.

För den innerliga tvivlan
som Kristina känner
och är så bra beskrivet i sången.
Ja, den hade jag inte velat känna.
Nej fy, det hade jag inte klarat!!!

Hmm, undrar lite om det var därför jag inte lyssnade på denna musik,
jag kanske inte hade orkat helt enkelt?

Men nu orkar jag!!!!!!
Jippi!

kram
ingla