ingla

Nä,
egentligen borde jag inte skriva något.
För nu är det tisdag morgon.
Det betyder tåg till Norrköping
och arbete.

Och arbetet idag består i att maktlös
försöka utföra yrkets arbetsuppgifter
i en placering där det är omöjligt.

Jag vet att min chef kan känna empati.
Jag har en arbetskamrat som
för några år sedan opererades för bröstcancer.

På ett sätt en värre sort än min;
hon måste äta hormoner i fem år.
På ett sätt lite snällare än min;
inte alls samma cellgiftsbehandling,
inte heller strålning.

Och jag samtalade med min chef om
hur vi skulle "låta henne hållas ett tag"
med vissa saker.
För att få tid att komma tillbaka.
Chefen såg alltså genom fingrarna lite
då beslut vi tagit inte följdes.....

Och jag tyckte att det var rätt.
Vi måste orka vara flexibla
så att vi människor orkar klara av våra liv.
Det kändes skönt att jobba under en sådan chef.

Nu när jag då själv skulle kunna ha
SÅDAN OTROLIG NYTTA
av den inställningen
är den som bortblåst.
Jag ska in och jobba i den grupp alla skyr!
Jag ska befinna mig där stolar flyger,
för att inte tala om svordomar och könsord.

Det värsta är:
Jag gör ju ingen nytta där!!!!
Jag är ju där alldeles för kort tid!!

Tillbaka till chefens inställning:
Nu ser jag INGENTING av flexibilitet.
Har inte ens fått frågan:
"Hur mår du?"
Än mindre:
"Hur funkar arbetsuppgifterna jag gett dig?"

Och det är detta jag reser till på tisdagar.......

kram
ingla