ingla

Hmmm
insikterna duggar tätt inatt.

Eller nja, nu tog jag nog i;
uppmaningarna till eftertanke
är det nog som knackar mig på axeln...

Men med dig tar jag bara den senaste...

Läser på en blogg jag slinker in på ibland
om en pojke, döende i cancer,
som vill samla pengar till cancerfonden.

Och det är ju inget konstigt i sig.
Barn är oftast mycket goda och fina individer
dödsjuka eller ej.

Men här sitter jag
-alldeles odöd!!
Och jag är inte ett dugg god och fin!!

Tacksam är jag!
Jag är tacksam så att det gör ont!!
Jag talar med Farmor, Gud och Universum
och jag tackar!!

Och klart att det är orättvist!!
Även om jag inte lyckats bocka av
alla dödssynder under mina snart 42 år,
så kan ju en liten pojke inte ha hunnit mer
i alla fall, eller hur??
Så orättvist är det.

Och oförklarligt.
Den abnormala celldelningen går att förklara
men varför.....
Och varför får jag,
men inte den lille pojken...?
Näpp, där går jag bet,
och du med antar jag.

Och för att ställa till det ännu mer
så måste jag ju erkänna
att förutom fysisk smärta (idag)
och omgivningens oro (då)
så förde cancern gott med sig till mig.
(Nja ok då, jag var väl lite gnällig ett tag där under behandlingen)

Men så mycket gott det gav mig........

Jag har i många år sagt att jag är den jag är tack vare Sol.
Och det är sant.
Men idag kan jag tillägga:
och jag törs det jag törs tack vare cancern.

Vilka små futtiga, världsliga problem
ett jobb, en kalender, en räkning, ett elakt ord
kan ställa till med,
så har jag liksom varit tvungen att se något värre i vitögat.

Döden stirrade på mig
men jag stirrade ilsket tillbaka.
Inte för att jag var modig eller klok eller förstod att det var en bra taktik.
Nej, jag stirrade tillbaka för att jag inte hade vett till annat.

Men nu - efteråt - är jag modigare.

Hmmm
Kanske borde jag tänka mer på det här.
Alltså på mig och cancer och så......
Det jag var med om har liksom blivit vardag i våra liv.
Som om jag hade hoppat på kryckor ett tag
eller haft armen i gips.

Undrar om det är fel?
Kanske borde, framför allt Sol och jag,
prata mer om detta, tänka mer på detta.

Eller varför det??
Va fan ska vi det för??
Har vi inte lagt tillräckligt mycket ork på canceriet??

Detta var fasiken ingen lätt fråga,
framför allt inte halv fem på morgonkvisten
då jag inte hunnit somna än.....

Undrar vad klockan är i Indien så här dags??
(Är du vaken Mocca?)

Jag ska nog ge mig nu.
Verkar ju inte komma ett enda vettigt ord ur mig

Nä, så får det bli

Sol är äntligen här!!!
Vi ska bara rå om varandra imorgon
ehhh idag menar jag.
Det ska bli trevligt,
det var länge sedan hon och jag bara var....

Kanske ska jag ventilera lite cancerfrågor med henne,
hon är bra mycket klokare än jag....

kram
ingla