ingla

Jag har ett eller tre syskon,
beroende på hur petig man är.

Jag har Niclas,
han har försvunnit ut i världen
och syns faktiskt aldrig i mitt liv.

Så har jag Totte.
Min stadiga bror
som har fötterna nedborrade i den
norrköpingska myllan.

Han kärlek till mig är pålitlig,
trygg och stadig.

Han dyker upp när han behövs
även om jag knappt känner hans fru.

Vi ses aldrig
men han är bara ett telefonsamtal bort.

Så har jag Annelie.
Och henne har jag knappt ord för.

Vi umgicks mycket sparsamt då vi växte upp,
men när vi båda väl fått barn
dök de gemensamma beröringspunkterna upp.

Från mitt cancerbesked
och genom hela skärselden
bevisade hon gång på gång
att hon var den perfektaste syster jag kunde fått.

Aldrig sa hon för mycket eller för lite.
Aldrig gjorde hon för mycket eller för lite.

Hon tryckte resolut in pausknappen
på sitt eget liv
och fanns så fort jag behövde.

Det kan jag aldrig återgälda.

Jag vill inte återgälda det.

Jag vill inte att hon någonsin hamnar i en sits
där jag (givetvis) visar henne
att jag finns lika mycket för henne.

Men behöver hon,
tänker jag slita rumpan av mig,
för att visa henne samma omsorg.

Jag har det bra, jag.....

kram
ingla

PS. Jag har antagit en utmaning
att skriva om ett gäng förbestämda ämnen.