ingla

Har gått och grunnat lite.
Eller snarare i koma
försökt fånga någon förlupen tanke
ska väl erkännas.

Till sak;
Jag är ju så trött.
Och jag är så trött på att vara trött.
Och jag är så trött på att folk tar hänsyn till att jag är trött.
NEJ
Jag menar,
jag är trött på att folk har behövt ta hänsyn till min trötthet
under en ganska jäkla lång tid nu......

Och så fattar jag inte,
varför det aldrig tar slut.
Jag menar,
oftast,
eller ofta,
eller ibland i alla fall
så sover jag ju riktigt normalt??!!

Men så idag vid middagen
hör jag plötligt min egen röst:
- Säg att du är trött!!
N tittar förvånat på mig och svarar:
Ja, jag är trött,
alla är trötta.

Och jag blev så glad!!!!!!!!

För alla är vi trötta!!
Alla har vi brist på allt vad det nu kan vara.
Alla släpar vi nu runt oss på ångorna i reservtanken.
Alla är trötta!!!

Jag är alltså inte speciellt trött,
vi är alla trötta.

Och det gjorde mig så glad!!!!!

kram
ingla

......är allt bra knepigt!!

Jag förväntar mig att du samtalar med mig,
detsamma gör du.

Synd att ingen börjar!

kram
ingla

Ofta hör  (ehh och läser) du mig
gnälla över cancer-relaterade biverkningar.

Jag har ont,
jag kan inte sova
(har i skrivande stund varit uppe sedan 03.27.....)
osv osv

I gnällhögen kan jag förövrigt tillägga nya krämpor!! ;-)
Eller nya och nya,
jag har haft dem ett tag
men de märktes inte så tydligt förrän
jag började banta ned knarkintaget
och sedan har jag glömt att skriva om dem.

Höger pekfinger tror att det sitter
på en gammal reumatiker-kärring!
Jupp, så är det.
Vill bara påpeka att man använder minsann
pekfingrarna bra mycket mer än vad man tror
medan de ännu fungerar.....

BJ säger såklart att jag är gammal nu
så det är bara naturligt.
Och visst har hon rätt,
men det skulle aldrig ha gått så fort
utan cellgifterna.

Men visst ja,
det var ju faktiskt inte gnäll-sidan
av cancermyntet
jag tänkte på idag (inatt menar jag)

Jag är så innerligt glad och tacksam
för allt skit jag gått igenom.
För som jag nämnt förut
är en biverkning nämligen himlans positiv.
Jag har blivit modig!!

Nej, jag kommer aldrig hoppa bungyjump,
tämja lejon
eller ställa mig i invandrartäta områden
och meddela att vi nu ska sjunga
"We shall overcome"*

Men i mitt liv,
i det jag lever,
där är jag modig.

Jag har ett dygn bakom mig
fullt av bestigna berg,
slaktade drakar
och andra modiga saker.

För tack vare min resa
så törs jag kräva
och jag törs ta emot.

Och det mina vänner,
det är inte kattskit minsann!!!

Heja mig, vad kul det är
att tordas vara modig!!

kram
ingla



*Detta fick mig dock att associera till
att vi får en friggebod av mina föräldrar
att ställa upp på tomten....

Tra la la....

Nu har jag bott så länge i Nora
att jag fick hälsa och byta ord
när jag svängde in på Konsum.

Det tycker jag är trevligt.

Då känns en gnutta hopp
att jag ska slippa fara till Norrköping
varje gång jag vill prata med någon utanför familjen


N fick en släng av magsjuka
och har varit under isen.
Själv mår jag hur bra som helst, 
kunde ju till och med ta bilen till jobbet
eftersom N låg hemma och var ynklig.

Och när jag skulle hämta ut en mugg
som redan var köpt,
råkade jag titta ned i rea-korgen.....
Oj oj oj.....

Så på det hela taget
är det en bra dag!!!!

kram
ingla

Ikväll hamnade vi i ett mycket trevligt prat N och jag.
Det handlade om allt vi har som är bra,
det vi tycker om,
och sådant härligt.

Turligt för oss
så blev det faktiskt ett ganska långt prat
- vi har mycket att vara glada för!!

Vi avslutade med att påminna varandra
att vi måste vara rädda om det vi har.


I så lång tid,
har frågor, ställda av min omgivning
lett till gnälliga svar.

Och är det ingen som frågar,
så har jag gnällt ändå.
Sömnbrist, smärta och sådan skit
kan i alla fall göra en gnällspik av mig....

Men lite nu och då,
påpekar N och jag för varandra
om de bra sakerna som omger oss.

Det är bra.
Det är nyttigt.
För det är så himla lätt att glömma.

Det finns så mycket gott i mitt liv,
så oförskämt mycket gott.

Vilken tur jag har!!

kram
ingla

Ibland undrar jag om sömnbrist kan orsaka dilerium....
Det är nämligen så att jag inte alltid
kan lista ut vad jag bloggat om
när jag skrivit tidigt på morgonkvisten.....

Jag grunnar även på om Maria kan ha rätt
när hon menar att sömnbrist kan orsaka både det ena och det andra.
Jag går runt och mår tjyvens helt enkelt.
Typ halvgravid med inslag av influensa och skörbjugg.
Och så plötsligt mår jag hur bra som helst.
Sedan inte......

Ett eventuellt illamående kan ju uppkomma ikväll dock
då jag relativt ovillig men med stor skådespelartalang
ska se på melodifestivalen.

Jag kollade ALLTID på melodifestivalen
- när det var EN STYCK!!
Nu är jag trött på cirkusen
innan den ens börjat.

Fast om jag förstått rätt så ska visst Dolph Lundgren
vara en hit.
Och det vore riktigt bra för mig.
Jag behöver ruskas om i mina fördomar.

kram
ingla

Att resa hem till Norrköping tar på krafterna vill jag mena....

Jag har dock hunnit med både det ena och det andra,
även om det tredje och det fjärde inte hanns med......

Resan hem var lite tung eftersom det var det väder som ja, det var....

Men nu är jag hemma i Nora,
trött som bara den.
Jag återkommer imorgon.

kram
ingla

Hmmm
insikterna duggar tätt inatt.

Eller nja, nu tog jag nog i;
uppmaningarna till eftertanke
är det nog som knackar mig på axeln...

Men med dig tar jag bara den senaste...

Läser på en blogg jag slinker in på ibland
om en pojke, döende i cancer,
som vill samla pengar till cancerfonden.

Och det är ju inget konstigt i sig.
Barn är oftast mycket goda och fina individer
dödsjuka eller ej.

Men här sitter jag
-alldeles odöd!!
Och jag är inte ett dugg god och fin!!

Tacksam är jag!
Jag är tacksam så att det gör ont!!
Jag talar med Farmor, Gud och Universum
och jag tackar!!

Och klart att det är orättvist!!
Även om jag inte lyckats bocka av
alla dödssynder under mina snart 42 år,
så kan ju en liten pojke inte ha hunnit mer
i alla fall, eller hur??
Så orättvist är det.

Och oförklarligt.
Den abnormala celldelningen går att förklara
men varför.....
Och varför får jag,
men inte den lille pojken...?
Näpp, där går jag bet,
och du med antar jag.

Och för att ställa till det ännu mer
så måste jag ju erkänna
att förutom fysisk smärta (idag)
och omgivningens oro (då)
så förde cancern gott med sig till mig.
(Nja ok då, jag var väl lite gnällig ett tag där under behandlingen)

Men så mycket gott det gav mig........

Jag har i många år sagt att jag är den jag är tack vare Sol.
Och det är sant.
Men idag kan jag tillägga:
och jag törs det jag törs tack vare cancern.

Vilka små futtiga, världsliga problem
ett jobb, en kalender, en räkning, ett elakt ord
kan ställa till med,
så har jag liksom varit tvungen att se något värre i vitögat.

Döden stirrade på mig
men jag stirrade ilsket tillbaka.
Inte för att jag var modig eller klok eller förstod att det var en bra taktik.
Nej, jag stirrade tillbaka för att jag inte hade vett till annat.

Men nu - efteråt - är jag modigare.

Hmmm
Kanske borde jag tänka mer på det här.
Alltså på mig och cancer och så......
Det jag var med om har liksom blivit vardag i våra liv.
Som om jag hade hoppat på kryckor ett tag
eller haft armen i gips.

Undrar om det är fel?
Kanske borde, framför allt Sol och jag,
prata mer om detta, tänka mer på detta.

Eller varför det??
Va fan ska vi det för??
Har vi inte lagt tillräckligt mycket ork på canceriet??

Detta var fasiken ingen lätt fråga,
framför allt inte halv fem på morgonkvisten
då jag inte hunnit somna än.....

Undrar vad klockan är i Indien så här dags??
(Är du vaken Mocca?)

Jag ska nog ge mig nu.
Verkar ju inte komma ett enda vettigt ord ur mig

Nä, så får det bli

Sol är äntligen här!!!
Vi ska bara rå om varandra imorgon
ehhh idag menar jag.
Det ska bli trevligt,
det var länge sedan hon och jag bara var....

Kanske ska jag ventilera lite cancerfrågor med henne,
hon är bra mycket klokare än jag....

kram
ingla

.... trodde jag. Men...

Nu har ju jag aldrig påstått att jag i min blogg
(eller i mitt liv heller för den delen)
avhandlar viktiga och betydelsefulla frågor.
VILKEN TUR!!

För det jag gått igång på idag
är något så totalt oviktigt som:
inredning.

Jajamensan, du läste rätt.
Hon som inte ens slänger en bläng i IKEA-katalogen
engagerar sig alltså i inredning.

Det är ju så att N och jag
vi pyschlar och myschlar lite här och där i vårt hem.

Det finns ganska mycket som vi vill ändra.
En del saker är mycket enkla, en del billiga,
en del dyra och en del svåra.
Ja, sedan finns ju givetvis alla möjliga kombinationer av dessa fyra....

Eftersom jag helt klart inser mina begränsningar
tänkte jag använda mig av den uppsjö av kompetens
som borde finnas ute i bloggvärlden.

Sagt och gjort, jag söker och har mig
och börjar att prenumerera på ett gäng.
Hade liksom inte lust att gå igenom alla på en gång
utan jag bestämde mig för att följa en del
varken jag hunnit läsa dem ordentligt eller ej.

Och vad jag har slutat prenumerera dessa dagar!!!
En påstod att det skulle handla om inredning
men innehållet kan snarare sammafattas som
"bitterhet över att just stackars jag är sjuk".
Gissa om den var intressant??
Ska någon gnälla så är det ju jag!!!!

En var alldeles för pysslig
en annan alldeles för ambitiös.
En visade sig vara Pernilla Wahlgren
och en annan var 12.
Sedan finns en hel bunt som går tvärbort
av en och samma anledning.
Detta är en sammanfattning av alla dessa:

Hej! Jag bloggar om inredning för min omgivning tycker att jag är så jäkla bäst på det!!
Allt jag äger och har är precis vitt och det är sååååååå fantasifullt och ovanligt.
Det blir så hemtrevligt med bara vitt vitt vitt. Inte alls likt en sjuksal.
Jag är så otroligt hipp så jag handlar saker på loppis. Om det är vitt alltså!!!
Så lägger jag in jättefina foton här på bloggen. Ofta visar de ett halvt kattarsle
och en lite snutt av en duk jag köpte på loppis för 47 kr.
Detta är en trasig pall jag hittade i soprummet igår. Den ska jag såklart måla om.
Vi gör en tävling, den som väljer snyggast färg vinner. Och vinnaren valde:........vitt!!!
Igår satte jag skott från min ampellilja så jag tror att de snart ringer från NASA
och behöver mig i ett projekt där det saknas en kvantfysiker.
Har jag nämnt att jag är alldeles alldaglig och vanlig men bakar allt mitt bröd själv??

Ni aaaaanar inte hur många av dessa bloggar det finns därute!!
Först blev jag mycket brydd och hade MÅNGA frågor.
Nu när jag kastat iväg dessa återstår bara en:
Hur kan det komma sig att ingen av dessa har en vit katt??

Nej, jag har faktiskt en fråga till;
Var finns bloggarna som visar "Så här kan just du Ingla göra med tvättstuga och duschrum???
Är det för mycket begärt?????

kram
ingla

Som jag sagt
man lär sig något nytt varje dag.
Och då är det en bra dag!!

Skulle det nu vara så att man kanske inte lärde sig något nytt
så kan man ju hoppas att man åtminstone
fick titta på världen från en annan vinkel......

Idag var jag och C ute på hemligt uppdrag
(tack Hallon för uttrycket)
och vi började snabbt att se världen från ett annat håll.

Men vad ska man göra
när man plötsligt upptäcker
att det växer vantar i Nora??

I alla fall så vet vi nu hur vantar, mössor och halsdukar växer.
Ja, faktiskt till och med hur istapparna kommer till.
(Tro mig, du är antagligen felinformerad!!)

Snart blir det korvgrillning vid öppna spisen
och hur jag efter det ska kunna få i mig
de tidigare bortglömda fredags-godis-ostkrokarna,
ja, det vet jag inte.
Men men
Måste man så måste man.....

kram
ingla

Tänk att man liksom aldrig är klar!
Att det hela tiden finns mer att lära....
Det tycker jag är sååå fränt.

Nu till exempel, kan jag säga
att jag lär mig väldigt mycket om mig själv.
Och för det mesta är det riktigt kul
och intressant.

Givetvis upptäcker man ju ibland sidor
som är allt annat än smickrande men,
oftast är det i alla fall riktigt spännande.

Och ibland blir jag riktigt stolt.
Ja, som de gånger då jag inser att här går gränsen,
just här faktiskt.

Hmmm, men bara för att jag upptäckt gränsen
betyder ju inte det att det är lätt att ändra på mitt beteende.
Då får man öva helt enketl

Nu till exempel ska jag öva på
att inte per automatik
göra saker för människor
som inte anser att en tjänst från mig
ens är värd ett "Tack!"

Öva, öva, öva!!

kram
ingla

När jag då för en gångs skull
kan likna mig vid Julia Roberts
ja, då är det inget trevligt.....

Det finns en scen i Pretty woman
där Richard Geres figur säger
(obs, ur minnet!!):
- Det är bara det att väldigt få människor förvånar mig.

Julias karaktär svarar
(oxå det ur mitt minne!!):
- Vilken tur du har,
mig chockar de skiten ur!!

Och så känner jag nu.

Det finns agerande hos vuxna människor
som jag bara helt enkelt inte fattar.
Och inte nog med det,
jag anser att det förstör för andra.

Nu såhär vid fyradraget
kanske jag inte är så redig i mitt resonemang.
Så någon vettig förklaring kan det inte bli.

Men förutom en stor besvikelse
så känner jag förundran.
En förundran över hur korttänkt
man kan vara.

Vi har ju alla ett ansvar för hur vi beter oss mot varandra.
Vad vi gör mot dem vi har omkring oss.
Hur vi beter oss mot dem vi älskar,
hur vi beter oss mot dem vi absolut inte älskar
men som kanske har betydelse för någon nära.

Det är var och ens ansvar att se till att man själv är lycklig.
Men hur långt får vi egentligen gå då?
Är allt tillåtet?

Du vet ju att jag är en synnerligen kommunikativ människa.
Och jag tror att jag har tjänat på det i mitt liv.
Jag repekterar att alla inte är det,
det gör jag.

Men precis som jag inte får "prata ihjäl folk"
så borde det ju finnas en minimigräns.....
Att tiga kan många gånger vara värre
än att säga fel.

Har jag lovat att tiga om något
så ska jag det.
Men det finns tillfällen
då jag varit tvungen att ta tillbaka det löftet!!
När Sol hade det jobbigt i skolan
var jag exempelvis tvungen att göra det.

Det finns tillfällen då den som avkräver ett tystnadslöfte
faktiskt inte har förmåga att bedöma och därför kräva det.
Att vara vuxen är att ibland ta de tråkiga besluten.
Och då får man inte fega ur!!!!

Mitt i all min besvikelse
är jag så tacksam,
såååååå tacksam,
att de två jag har närmast
- Sol och N -
båda är mycket kommunikativa.

Sol och jag missuppfattar varandra mycket sällan
och vi pratar om allt och lite till.
Vi surar sällan på varandra,
respekterar olika åsikter
och nu minns jag inte ens när jag drog "mammakortet" senast.

N är så förbaskat bra på diskussioner
att jag till min stora bedrövelse
aldrig kan vara "missförstådd lidande martyr".
Jag hinner knappt börja fräsa och spotta
innan han med lugna och smarta frågor och inlägg
ser till att diskussionen blir konstruktiv.

Men dessa två välsignelser
hjälper föga en tidig onsdagsmorgon.
Det är nämligen inte på någon av dem
jag är besviken på och förundrad över.

kram
ingla

Ja ja, ni är ju några som nu
vill påpeka att jag har ännu ett drag
man kan jämföra med en av Julias karaktärer.
Jag har haft dottern i bilen
och glömt släppa av henne - oräkneliga gånger.
Men till mitt försvar så glömde ju Julia
tom att ta med dottern.
Det har jag aldrig gjort
- vad jag minns i alla fall.

Försöker verkligen vara vuxen.
Ligger därför inte på golvet raklång
och sparkar och skriker......

Skulle upp i ottan idag
för att träffa Syster Yster
denna söndag
då jag reser mot Norrköping.

Men precis då min kropp resignerat och snart kommit ur sängen
sjukanmäler sig Syster (Dyster idag).
BLÄÄÄ

Givetvis försöker jag mena att vi gör på ett annat vis istället
och att det såklart blir sååååå mycket bättre.
Men jag längtade faktiskt efter henne!!!

Det är inte utan att man får lust att citera Ronnie Eriksson:
"Aldrig får man vara glad
- Och är man glad så regnar det!!"

kram
ingla

Är igen vaken okristligt tidigt.

Eller okristligt??
Är inte kristna vakna nu?
Är det okristet att vara vaken vissa tider?
Är vissa tider okristliga??

I så fall vore det väl tider av krig i Guds namn...
Snacka om okristlig tid!!!

Och hur kan man döda i en Guds namn?
Det borde ju guden i fråga i så fall
klara av alldeles själv.
Vad är det för en mesgud
om han (hon) inte fixar det på egen hand??

De flesta gudar har ju nämligen talat om
att de varken gillar att man har ihjäl varandra
eller att man inbillar sig vara gudaktig.
Är det då inte lite väl
att hävda sin egen betydelse att gå runt
och taga människor av daga
- i Guds namn......?

Oj, där for jag minsann iväg.
Sorry!!

Ämnesbyte

Jag inser att jag blivit lite smittad!
Ja, inte av svininfluensan
(eller grissjukan som vi säger)
utan av en inställning...

Jag har blivit lite smittad av inställningen
att nu var det ju faktiskt ganska länge sedan
jag opererade bort cancrar ur bröst
och fick efterföljande behandling
så nu borde jag vara "tillbaks"

Japp, det har jag blivit smittad av.
Inställningen alltså.
Bara den.

Jag önskar att min kropp
hade blivit smittad oxå och liksom var tillbaka.
Men nej....

Inte mitt huvud heller....

Antagligen släpar själen efter oxå....

Trams.

Men verklighet.

Och en verkligehet i cancerns spår
har verkligen sina dalar.
Just det, precis som det vanliga livet!!!

Kanske, kanske att landskapet efter cancer
är aaaaningens mer kuperat
och liksom lite mer "lågland"

Men det finns toppar,
tro mig
Det finns toppar.

Hur skulle jag annars se dalarna????

Inser att det alltså är "låglandet"
som är farligt.

Jag beundrar er alla omkring mig,
ni som orkar.
För jag vet att ni faktiskt ibland inte gör det,
men ni biter ihop
kliver upp
och genomför......
i alla fall.

Jag längtar efter att orka, jag med.
Jag längtar efter att inte gnälla.
Jag längtar efter att inte ha något att klaga över.
Jag längtar efter....
..... jag längtar efter att orka.

Hmm
Ork är synnerligen underskattat!!!!
Det märker man när den är borta!!


Trots min vakenhet denna okristliga tid på dygnet
vill jag meddela att jag har det ganska bra.

Mitt privatliv är jobbigt men bra!!!
Om något i min vardag drar mig nedåt,
ja då är det jobbrelaterat.
Vilken tur jag har!!!

Det är ju inte arbetslivet
som är livet!!

Nä, livet är något sååååå mycket viktigare.

MEN,
visst påverkar jobbsituationen mig mycket!!
Jag har under så lång tid haft lyxen
att trivas på jobbet.
Att längta till jobbet.
Att berikas av jobbet.

Men det kanske jag inte tänkt så värstans mycket på

Men nu,
nu när all kraft sugs in i ett stort svart hål
av jobbet,
ja, då märker jag det.

Men det skiter vi i nu!!

Nu är det torsdag,
tåget mot Nora går vid ett-tiden
Och jag tror att jag ska baka något nytt i helgen.
Och så ska jag ta ett par promenader
i den underbara hösten som äntligen kom.
Och så ska jag tillåta mig att uppslukas
av den nya boken jag köpt.
(husguden Jan Guillou)

Och så har jag ju det där fina kortet
jag inte postat till min faster.
Och musik jag inte hunnit njuta av.

Och tankar på nära och kära
jag tryckt in pausknappen på
för att hinna med arbetsvardagen.

Ja, jag har som du märker
fullt upp
men bara av:
- goda grönsaker!!!!!!*

kram
ingla

It´s a beautiful day - Don´t let it get away!!!!!!

*förklaring kommer vid senare tillfälle

Jag måste nog tänka till lite....

Min blogg kom till för att mina nära och kära
ville ha en möjlighet att följa min vardag med cancern.

Den kritik jag fått
har handlat om att en del surnat till då jag mörkat.
Ja, att jag inte riktigt varit ärlig
då det varit tungt.

Kanske sant.

Men som motvikt
så har det ju ibland varit riktigt knivigt
att vara ärlig
när allt känns riktigt bra oxå.
Lycka kan vara svårt att skriva om.
Jag blir rädd att läsaren ska tycka det är jolmigt.

Och som vanligt så blir det då lite halvdant
eftersom jag inte törs löpa linan ut
- inte törs skriva exakt det som finns
och låta er bestämma vad ni orkar läsa.

Som första beslut borde jag alltså reda ut:
För vem finns bloggen,
min eller läsarens skull?

Först var det ju för läsaren.
Även om jag givetvis mådde mycket bra
av att skriva av mig såklart!!!!

Men nu då????.......

Hmmm, frågan är under utredning

kram
ingla